Bortom Mumindalen

Marie Pettersson läser Sara Stridsbergs första barnbok, illustrerad av Anna-Clara Tidholm.

I muminberättelsen "Pappan och havet" befinner sig Muminpappan i en livskris. Han vet inte vilken roll han ska inta i den lilla kärnfamiljen. Han vill skydda sin familj, han vill skriva, han vill ut på äventyr. Så tar han med sig hela gänget och flyttar in i en fyr. Men ingenting blir förstås som han tänkt sig.

Det blir naturligt att sätta Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms nya bok Mamman och havet, Stridsbergs första som riktar sig till barn, i dialog med Tove Janssons klassiska mästerverk. Och mycket riktigt är det också här frågan om en liten familj i kris. Mammorna, Mamma Fin och Mamma Lugn, vill mest läsa tidningen, kolla datorn, prata och röka ifred, ja så uppfattar iallafall äldsta barnet Milou saken, och det är ur hennes perspektiv vi följer berättelsen. Milou och lillbrorsan Tiger blir arga och upproriska när de inte får som de vill. Det är, precis som i muminfamiljen, svårt att få plats med alla familjemedlemmars motstridiga viljor och önskningar. Mamma Fin, som har en historia av att fly från familjen (ja igen, så läser Milou det, kanske är hon bara iväg på olika jobb?), och hon får nog en dag när hon avbrutits i sitt tidningsläsande alltför många gånger, hoppar ner i toalettstolen och försvinner.

Lillebror är superledsen och Milou bestämmer sig för att ge sig av efter Mamma Fin – så kan äventyret börja! Hon kastar sig ner i toalettstolen och far genom rören, simmar runt bland akvariefiskar, bajskorvar och toalettpapper. Det är ganska äckligt. Hon kommer till ett reningsverk, men hittar inte Mamma Fin. Till sist når hon havet. Där liftar hon med en val och träffar en söt sjöhästpappa som bjuder på godis. Så hittar hon slutligen Mamma Fin, och de två simmar hem igen. Därhemma väntar en hård förhandling: mammorna måste lova barnen att de aldrig mer ska läsa tidningen i badkaret!

Det jag uppskattar med "Mamman och havet" är att den är associativt berättad och tycks följa en egen, inre logik som imiterar barnets blick. Gränsen mellan fantasi och verklighet är upplöst, och det vi ser är förvridet, ändå självklart. Sara Stridsberg tillåter Milou att sväva ut i poetiska drömmerier om indianer, döden och minnet. Anna-Clara Tidholms bilder bidrar med fart och finurligheter. Jag gillar det yviga tecknandet som trots den naivistiska stilen låter Milou och Tiger bli helt sina egna. Bilderna glider på ett effektfullt sätt ut i panoraman som omfattar mer än ett lager av tid eller verklighet.

Ändå är det till slut förvånansvärt gulligt alltsammans, inte minst med tanke på att Sara Stridsberg som romanförfattare är allt annat än gullig. Här finns en stor och viktig konflikt – mellan barnvärld och vuxenvärld, mellan olika individers känslor och behov – men den förmörkas aldrig, går aldrig riktigt på djupet (som hos Tove Jansson). Det finns ju så mycket att säga och utforska kring den här tematiken som nu aldrig riktigt tas på allvar. Jag undrar varför Sara Stridsberg valt att stanna i det här milda tonläget.

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com