Gotiska gåtor

Någon har mördats, men vem? Elisabeth Östnäs debutroman "Feberflickan" är en gotisk pusseldeckare i skärvor. Johanna Gredfors Ottesen ryser åt en kuslig atmosfär.

Jag brukar ibland sucka över berättarglädjens frånvaro i samtidslitteraturen, framför allt hos debutanter. Kanske är jag stingslig, men jag är så mätt på konstruktion som tar över innehåll, berättande som får stå tillbaka för snygga formexperiment och svaga grundidéer som dolts i ett töcken av gåtfullhet. Därmed inte sagt att ett intressant berättande måste präglas av klarhet, något Elisabeth Östnäs i sin debutroman Feberflickan till min glädje visar.

Östnäs har skrivit en kort, laddad rysare med en klassiskt vag inledning, men skillnaden från gängse genreberättelser är att bilden här aldrig klarnar, aldrig blir fullständig. I ”Feberflickan” irrar den blodiga Luna omkring i ett ödsligt, kallt hus, endast i sällskap av en hushållerska. Mord har begåtts – men vem har mördat och varför? Vems är blodet som dyker upp överallt, och vem är det egentligen som är död? Gåta efter gåta träder fram i ett allt otäckare drama, och ledtrådarna är få och kryptiska.

Det är som upplagt för ett kammarspel med gotiskt spöklika undertoner. Scenerna i ett tyst, knarrande gammalt hus, där dörrarna mellan rummen ständigt hålls låsta och en kuslig atmosfär sitter i väggarna kunde varit statiska och långsamma, men Östnäs prosa präglas av ett slags febrig iver som ständigt jagar framåt.

”Feberflickan” är berättelsen om en fruktansvärd familjetragedi, så mycket står klart, men vem är det egentligen som är offret? Vem är vem, över huvud taget? I mycket är detaljerna i romanen snarlika dem i fallet Lizzie Borden, en ung kvinna från Fall River, USA, som 1892 misstänktes ha mördat sin far och styvmor med en yxa, men några entydiga svar ges aldrig.

Delarna i romanen liknar pusseldeckarens många skärvor, men dess upplösning står långt från något hopknytande av lösa trådar. Men här spelar det ingen roll att pusslet aldrig går att lägga färdigt, att bitarna inte kan fogas samman; i en sådan tragedi, eller tragedier, är alla förlorare, alla offer.

Genom att lägga orden i munnen på den vacklande Luna, skönjer läsaren spår av en historia fylld av såväl olycklig förälskelse som vanföreställningar och psykoser. Det är snyggt, stramt, suggestivt – och Östnäs navigerar skickligt kring det alltför tydligt uttalades fälla. Det svävande, det lätta och flyktiga är en nödvändighet i den korta (128 sidor långa) romanen, som trots sin vaghet är lika spännande som vilken deckare som helst.

Om något är det faktiskt lite väl avskalat och stramt. Berättarjaget och de övriga medverkande i detta lilla drömspel är alla lika spöklika, flyter omkring i det dystra huset utan att jag någon gång känner att de riktigt bottnar i verkligt angelägna relationer familjemedlemmarna emellan. Fast å andra sidan – det ”Feberflickan” tappar i angelägen karaktärsteckning vinner den i suggestion och förtätning.

Ibland, till exempel en kulen oktoberkväll, är det faktiskt precis vad man vill ha.

Johanna Gredfors Ottesen
johanna.gredfors@gmail.com