Exil i exil

Hon är bara ett litet knyte. Hon har precis fyllt ett år. Dagen efter hennes första födelsedag ockuperar Sovjet hennes hem, hennes familjs stad faller i främmande makts händer. Men familjen är inte kvar i Tallinn. De är redan på flykt. Hennes far har fått löfte om att de ska få plats på en liten nysnickrad båt. De ska fly. De ska ta sig till det av framtidslöften hägrande och fria Sverige.

Båten läcker. Brädorna har inte fått tid att svälla. De öser och öser hela vägen över Bottenhavet för att inte sjunka. De har dessutom gett sig av trots alla varningar av fiskarna. En storm är på väg. Överfarten blir minst sagt svår. De sitter packade som sardiner, trettiosju personer.

Med den båten anländer Enel Melberg och hennes familj till Sverige som flyktingar undan den sovjetiska diktaturen. Nu återvänder hon i minnet till sin uppväxt i romanen Separator. Där går hon i närkamp med sin ständiga känsla av att inte höra till, dessa erfarenheter av brist på hemhörighet eller snarare den kluvna känslan av att höra hemma i flera länder än ett. Estland, Sverige och över tjugo år i Norge. Om hon får frågan var hon kommer ifrån utomlands, svarar hon: ”Norge, i Norge är jag svensk, i Sverige är jag estländare och i Estland Sverige-est.”

Familjen tar sig till Göteborg, flyttar in i Gamlestaden. Hon är invandrare. Hon är arbetarklass. Hon är kvinna. Utanförskapet väntar; utanförskapet är hennes givna bestämmelse. Men hon tar sig in, envist och med en hunger efter kunskap, i de sammanhang som ger henne möjligheter att leva ett annat liv. Det första svenska ord hon lär sig som barn är – ödesmättat nog – separator.

Hon får tidigt lära sig att gå på exilens tunna is. Ett enda oförsiktigt steg så rasar man ner i det kalla, förlamande vattnet och måste utstå samma svåra kamp som så många gånger tidigare. Att återigen kravla sig upp ur vaken, hitta tillbaka till torra land. Finna sig själv på nytt. Skapa sig själv från grunden ännu en gång.

Hon är också länge en snäll flicka. Lydig. Välanpassad. Hon sköter sig, gör de saker som förväntas av henne. Hon går försiktigt över isen. Under studietiden i Lund börjar hon träffa en estnisk pojke. Hon gifter sig. De får en son. Alla är glada. Allt är som det ska. Hennes mamma riktigt skiner av lycka och mormoderlig stolthet.

Men detta liv blir för trångt. Hon bryter upp, skiljer sig. Medvetet trampar hon sönder isen. Hon söker nya vägar, börjar se världen på ett annat sätt. Självständighet och frihet är vad hon söker. Det är sjuttiotal, hon erövrar ett nytt och kritiskt sätt att tänka. Det leder till en total brytning med familjen, särskilt modern. De stöter ut henne. Att hennes nye man är svensk och dessutom ”vänster” gör saken ännu värre. Under tretton år varar brytningen. Hon befinner sig nu i en egen exil i exilen.

Hennes svenska jag är intellektuellt, faktaorienterat, analyserande. Det andra jaget med sitt estniska arv är tårar och skratt, sagor och berättelser om en annan dimension, men det är även de stora känslorna i livet. ”Separator” består av två delar. Det är svårt att inte se dessa som utslag av just denna klyvnad som delar författarens jag mitt itu. Den första avdelningen är mer analytisk. Den andra mer lik en traditionell barn- och uppväxtskildring. Mellan dem uppstår en effektiv kontrast – en växelsång – som fördjupar bilden av exilens villkor.

Enel Melbergs språk är som källvatten: det är friskt och livsbringande. Det är som om hon genom åren har förmått förvandla alla de badhus och sjöar hon ständigt har simmat i – de simbassänger hon letat upp var hon än varit i världen – till ett genuint eget och starkt språk som rör sig fritt, utan hinder. Det äger en genomlyst klarhet.

Melberg rör sig mellan det förflutnas händelser och dagens intellektuella klarsyn. Mellan myter och fakta, mellan berättelser och egna erfarenheter och analyser. ”Separator” blir inte bara en berättelse, den blir något så ovanligt och eftersträvansvärt som en syntes, ett eget och originellt tredje mellan minne, dikt och eftertanke.

Crister Enander
enander@kajen.com