Kärleksmission

Bob Hanssons nya bokDet sista vi har är våra kroppar bär undertiteln "En roman om kärlek och krig", och den är framför allt ett utforskande av kärlekens väsen. Vad är kärlek? Hur mycket tål kärleken? Kan man älska den som begått onda handlingar?

Samtidigt utspelar sig ett krig, och frågorna kan också riktas mot krigets förutsättningar och spelregler.

Upplägget är tillspetsat: Tel Aviv, i början av 2000-talet. Maria, svensk fredsaktivist med uppfuckad barndom möter Isra, israelisk militär med historien på sina axlar. De skapar, de värdelösa förutsättningarna till trots, ett liv tillsammans. De älskar varandra. Men vad är kärleken gjord av? Hur lätt kan den raseras?

När Isra inför Maria bekänner att han har dödat en tolvårig flicka faller relationen samman.

När romanen inleds har hon precis lämnat honom, och vi får följa deras våndor, var och en på sitt håll, samtidigt som vi i återblickar och minnesbilder tar del av deras respektive historier. Både Maria och Isra rannsakar sig själva, de söker fanatiskt inåt och utåt efter lösningar på kärlekens mysterium. Så vad är det för kärleksbudskap som texten missionerar? Här, ett axplock:

Kärleken är alla människors minsta gemensamma nämnare.

Kärleken är ett hål: "När den du älskar försvinner, älskar du henne bara än mer."

Kärleken är att orka älska även när ens partner inte gör det.

Kärleken är ett annat ord för livet.

Kärleken är ett mirakel (nej, det var visst inte han).

Kärleken liknar döden.

Att älska är att förlora sig.

Att älska är att se bortom olikheterna, bristerna.

Att älska är att inte försöka förändra.

Att älska är att satsa allt: "Det yttersta valet, att välja kärleken och förlora allt eller att välja rädslan och därmed dö."

Ibland önskar jag att jag var mer romantiskt lagd. Att jag kunde öppna för ett mer känslosamt och ja, kosmiskt förhållande till världen och litteraturen.

Här ligger jag och duger, liksom. Vill bara kramas i grupp och älska livet och ringa till jobbet och säga att jag är alldeles för frisk för att komma idag. Kan bli sådär avis på folk som slänger kalendrarna och struntar i tankarna och bara går med flowet.

Men för det mesta är jag rätt nöjd med min lätt analytiska blick på omvärlden, och den återspeglas kanske i min egen favoritklyscha om kärleken, snodd från den amerikanska feministen bell hooks: kärleken är vad kärleken gör.

Jag tror på tanken, kanske mer än på känslan. Jag tror att mitt hjärta kan leda mig fel. Och att ju större saker som står på spel, desto viktigare att hjärnan är med.

Liksom, man kan ju gå på känsla när det gäller att köpa en ny soffa, men när det kommer till krig och politik är det nog vettigare att hålla huvudet kallt. Vet inte om Bob Hansson skulle hålla med mig.

Det är en delvis nedtonad Bob Hansson vi möter, i den här berättelsen ryms inte det duracellkaninsbildmakeriet som vi är vana vid i Hanssons värld. Ändå märks det att författaren är på tematisk hemmaplan. Han har ju utforskat kärleken i ett antal böcker förut, och tankarna är genomlysande men inte nya.

Och det är något med just det som irriterar mig. "Det sista vi har är våra kroppar" är en habil bok – lite pratig, lite klyschig, också smärtsam att läsa ibland.

Jag sugs emellanåt in i berättelsen, jag greppar budskapet om en mänsklighet bortom vi och dom, bortom konflikterna som heter Israel – Palestina, ont och gott eller någon annan dualistisk uppdelning: "Sången är israelisk och kaffet arabiskt. Himlen fylld med oändliga nyanser av grått".

Jag provoceras av somt och gäspar åt annat. Men problemet är att jag aldrig träder in på ny mark.

Det är inget jag kräver av varje text jag läser. Men av en som så uttalat handlar om "kärlek och krig” och dessutom använder en brinnande samtida konflikt som fond, av den kräver jag mer än jag får här.

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com