En mammas försvarstal

När Felicia Feldts självbiografiska roman "Felicia Försvann" kom ut i våras fick den massiv publicitet, främst beroende på mammans tidigare rykte som superförälder. I sin nya bok Sanning och konsekvens, utgivet på eget förlag, bemöter Anna Wahlgren anklagelserna från sin dotter.

Jag håller det för osannolikt att något annat förlag hade publicerat texten i det skick den nu är. Wahlgrens respons består av klipp mellan en utdragen och ogenomtänkt försvarstalan och texter från tidigare böcker, avsedda att ge Wahlgrens bild av de händelser som dottern beskriver i sin bok. Sammantaget lyckas hon på ett bakvänt sätt visa att Felicia Feldt har fog för sin berättelse:

Visst, vi flyttade mycket under din uppväxt, men alls inte 19 gånger som du påstår. Det var faktiskt bara 16 gånger. Visst hade jag sex med den minderårige som myndigheterna placerat i vår familjeflock, men det var ju han som ville. Visst är det sant att din farbror är far till din bror, men det var för att ni verkligen behövde ett syskon till och er far fanns inte till hands just då. Visst är det sant att jag dricker mycket, ofta och gärna, men någon ALKOHOLIST ÄR JAG VERKLIGEN INTE!

Socialpsykologen Johan Asplund menar att människan är socialt responsiv, alltså sällskaplig och social till sin natur. Människan har en medfödd benägenhet att samspela och reagera och svara på andra människors närvaro och handlingar. Den sociala responsiviteten, som är spontan, tanklös och oreflekterad, är en av de allra starkaste krafterna i våra liv och kan lägga krokben i situationer där människan förväntas agera eftertänksamt, logiskt och ansvarsfullt.

Det följer av Asplunds teori att vi inte kan förstå meningen och betydelsen av en respons innan vi har sett vad den svarar på. När Anna Wahlgren nu publicerar sitt svar på dotterns anklagelser försöker jag därför förstå deras gemensamma historia med Asplunds begrepp. Det är det enda sättet jag kan finna något meningsfullt att skriva om denna tragiska familjehistoria, som nu ska gå ett varv till i det offentliga.

Det hör samman med Asplunds teori att vi människor också är beredda att göra nästan vad som helst för att få höra till. Efter en uppväxt där tillhörigheten till familjeflocken betytt allt, måste Felicia Feldts självbiografiska anteckningar ha krävt en ansenlig viljestyrka. Hon har brutit mot den naturliga benägenheten att vilja vara med och höra till för att istället ifrågasätta de grundläggande normerna för gemenskapen.

Det kostar på att säga att kejsaren är naken.

Wahlgrens svarsbok är motsatsen. Den domineras helt av spontana, till synes reflexartade försvarsutfall. Att bli vuxen innebär att man måste lära sig att försöka behärska den sociala responsiviteten, att reagera med måtta och urskiljning. Det gäller inte minst för föräldrar.

Ibland är det helt enkelt bäst att vara tyst och passiv. Den insikten hade Anna Wahlgren behövt.

Lotta Wendel
lottawendel@telia.com