Ett poetiskt eko

Sören Sommelius har rest i Pablo Nerudas Chile och i dennes diktning. Resultatet är boken "Pablo Neruda – poet, älskare, kommunist" och vi bad Göran Greider att recensera.

Ibland glömmer jag bort att Pablo Neruda har funnits på jorden. Men så påminns jag plötsligt, och ett jordskalv öppnar sprickor ända ner till mina tonårs vulkaniska poesiläsande. I bokhyllan lyser den svenska översättningen av "Canto General" i klaraste rött, ett av förra seklets mäktigaste diktverk, som sträcker sig från kondorens flykt över Anderna, genom oceanen, förbi United Fruits imperialistiska agenter och bort till Stalins arbetsrum i Kreml. Kanske kan man beskriva honom som Sydamerikas svar på Walt Whitman.

1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur. Det väckte entusiasm men även ilska – han var hatad av självaste CIA – världen över, men nu var det ett bra tag sedan hans namn flög genom spalterna i Sverige eller Europa.

Sören Sommelius har skrivit en mycket fin liten bok om Neruda, den heter Pablo Neruda – poet, älskare, kommunist och den titeln säger direkt det väsentliga.

Neruda – som från början hette Neftali Reyes – var son till en lokförare och växte upp i den sydchilenska nybyggarstaden Temuco. I skolan fanns barn från olika europeiska emigrantfamiljer och utanför staden, i skogarna, framlevde de förtryckta Mapuche-indianerna sina liv.

En kort tid var faktiskt Gabriela Mistral rektor på skolan. Nerudas biologiska mor dog tidigt, men Pablo kom att älska sin styvmor, mamadre, som han kallade henne. Han begav sig snart till Santiago, i svart slängkappa, levde bohemliv och debuterade med den omedelbart folkkära diktsamlingen ”20 kärleksdikter och en förtvivlad sång”, som till och med reaktionära militärer senare skulle citera utantill ur.

Den stora förtjänsten med Sommelius bok är att den inte är skriven för litteraturvetare, den har en nästan litet förströdd ton när författaren tar oss med till de platser som betydde mycket för poeten.

Ja, han tar sig ti l l och med upp till Machu Picchus höjder, tusentals meter över havet, för att andas in den plats som blev födelsepunkten för Nerudas mest imponerande diktning: Här blev Neruda amerikan, kontinentens ursångare, indian, chilenare, till och med litet av nordamerikan – och förblev samtidigt kosmopolit.

Neruda har beskrivit hur han i den gamla diminsvepta Inkastaden kände att här har jag själv arbetat och lyft stenar till murar och palats.

Och Neruda sögs ner i seklets malströmmar. Han var i Spanien när Lorca mördades och i sitt eget Chile skulle han jagas av polisen och fly ur landet. Under många år var han en blind stalinist; i "Canto General" finns otroliga exempel på stalinistisk personkult.

Men politik tror jag för Neruda var något i grunden obegripligt; det han älskade – idealiserat men äkta – var Folket, arbetarna, bönderna, de förtryckta. Och folket besvarade hans kärlek!

Hans poesi är vidöppen mot tingen, världen, passionerna. Gabriel Garcia Marquez – en av de många stora latinamerikaner som Neruda kände – gick med honom bland marknadsstånden där han letade efter fantastiska snäckor och Marquez såg livsaptiten; Neruda betraktade världen som om den var en uppdragbar leksak. "Mitt liv består av allas liv", skrev han.

Han var vän med Salvador Allende som störtades under Pinochets kupp med amerikanskt stöd. Poeten dog kort efter kuppen. Lever hans poesi vidare?

Ja, både som minne av ett blodigt sekel och som löfte om befrielse. Hans poesi ekar faktiskt genom hela det latinamerikanska uppvaknande och frigörelsen från USA som ägt rum med progressiva vänsterpolitiker vid makten.

Den som läser hans dikter kommer att känna sig som postiljonen i filmen med samma namn, han som bar post till poeten – och i gengäld fick hjälp med att förstå kärleken. 

Göran Greider