Jo, visst finns där kritik

Ann Lingebrandt om Mo Yans "Vitlöksballaderna".

"Bröder, jag har aldrig gjort någonting ont i hela mitt liv. Ni har ingenting otalt med mig, så vad har ni för rätt att plåga mig så här?" Efter att olovligen begravt sin mor trots att lagen kräver kremering misshandlas och förnedras bonden Gao Yang, vars familj en gång var godsägare, grovt av polisen. När han ifrågasätter brutaliteten svarar polischefen kort: "Det är det som är klasskamp."

För den som tagit del av debatten om Mo Yan – som inte enbart (med rätta) kritiserats för sin offentliga förtegenhet om fängslade kollegor och censur, utan också för att i sina böcker inte vara tillräckligt systemkritisk – kan Vitlöksballaderna nog vara överraskande läsning. Här talar Mo Yan anmärkningsvärt öppet för att bära den betydelsemättade pseudonymen "tala inte". Romanen, som inspirerad av verkliga händelser berättar om hur ett bondeuppror bestraffas av myndigheterna, är kompromisslös i sin skildring av förtryckets vardag. Författarens svarta bild av hur en hänsynslös kommunism gör gemensam sak med rå kapitalism gör det svårt att begripa anklagelserna om att han endast håller sig inom gränserna för tillåtet klander och inte vågar kritisera högre maktnivåer.

Men Nobelpriset är ju tänkt att handla om litteratur, inte politik, så kan vi inte lägga undan den diskussionen en stund och ägna oss åt själva berättelsen? Jo visst, men samhällskritik kommer det att handla om i alla fall. För Mo Yans uppgörelse med korruption, maktfullkomlighet, gamla patriarkala strukturer och vanlig mänsklig ryggradslöshet tränger igenom på alla plan. Precis som stanken av den ruttnande vitlöken hänger kväljande tung över länet med det missvisande namnet Paradiset.

Romanen ramas in av den blinde sångaren Zhang Kous ballader om hur bönderna, som uppmanats av myndigheterna att odla den vitlök som när marknaden mättats inte går att sälja, får nog och gör revolt. I sångerna fångar han upp folkets känslor och erfarenheter, och när de styrande vill tysta hans lika poetiska som vassa tunga är det lätt att uppfatta honom som författarens ställföreträdare.

I centrum finns en kärlekshistoria med förhinder. Jinju är redan bortlovad till en annan när hon rymmer med Gao Ma, som senare är en av de som jagas för sin roll i bondeattacken mot länsstyrelsen. Mo Yan låter ett stort antal landsbygdsbors livsöden virvla omkring deras tragiska förhållande och tråcklar med uppstyckad kronologi samman ett brokigt och färgstarkt lapptäcke, där mörkret balanseras av bullrig humor och milt glödande humanism.

De fina nyansernas författare är Mo Yan inte, utan en märgfull, stundtals grovkornig berättare som frossar i sinnliga intryck med brysk detaljrikedom: smaken av löss, odören av avföring, värken i en sönderslagen lekamen. Mer än en gång vänder det sig i magen. Ibland tar han kanske i för mycket, upprepar ett favoritgrepp och drar åt en redan hårt spänd skruv. Effektsökeri? Nå, men det ger ju också för det mesta effekt.

I en scen tvingas till exempel en av de arresterade bönderna dricka sitt eget piss. Först vägrar han. Visserligen har han flera gånger förr smakat urin, på uppmaning av klasskamrater och överordnade, men nu är det en simpel mördare som befaller honom. Fast också den här gången måste han böja sig och svälja de syrliga klunkarna av förödmjukelse.

Så kraftfullt kan Mo Yan porträttera ett samhälle som satt nedtrampandet av den svage i system. Det här är litteratur som känns i kroppen.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com