Ingen har väl missat att hundra år passerat sedan August Strindberg gick ur tiden. Som av en händelse utkommer under detta jubileumsår två tjocka böcker som uppmärksammar två av Strindbergs främsta konkurrenter i hans samtid: Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Författarinnor som enligt Ebba Witt-Brattström gav giganten ”avundsspatt”.

Witt-Brattström håller tillsammans med Agrell-experten Ingeborg Nordin-Hennel på lördagen ett kort seminarium som ”i turbofart återupprättar Alfhild Agrell”; hennes dramatik har också precis publicerats i en rejäl volym.

Nordin-Hennel, som för några år sedan skrivit en bok om Agrell med titeln ”Dömd och glömd”, berättar om den enorma diskrepans som råder mellan bilden av Agrell i litteraturhistorieböckerna och hennes roll i samtiden. Hennes drama ”Räddad” spelades dubbelt så många gånger som Strindbergs ”Mäster Olof” under sin första säsong.

När hon sattes upp i London jämfördes hon med Ibsen och ansågs lika begåvad. Karl Warburg menade till och med att hennes pjäs var bättre än ”Ett dockhem”: Ibsen skildrade ett undantagsfall, Agrell en historia ur vardagen.

Men eftervärlden avfärdade henne som en indignationsförfattare, och så glömdes hon bort.

Enligt Nordin-Hennel har Agrells dramer en emotionell nerv som gör dem aktuella fortfarande idag. Och för att bevisa detta citerar Witt-Brattström:

– ”Den som gifter sig till slav, sätter slavar till världen.”

Också Anne Charlotte Leffler ansågs som Strindbergs like, av somliga som hans överman.

På söndagen lyssnar jag till Monica Lauritzen, författare till en nyutkommen biografi över Leffler. Leffler bestämde sig redan som liten flicka för att bli författare, och lyckades med det trots att hon aldrig fick tillgång till den utbildning som hennes bröder fick. När hon avled 43 år gammal var hon italiensk hertiginna i Neapel.

– Det är viktigt att berätta om hennes öde som intellektuell kvinna för att det säger så mycket om situationen för kvinnor i den tiden, kanske också idag. Hon placerade sina gestalter i brännande situationer och utforskade det psykologiska spelet. Därför är det så spännande att läsa henne idag. Hennes texter ligger väldigt nära verkligheten, så nära att jag kommer att tänka på Carina Rydberg och Maja Lundgren. Hon kan vara ganska så hänsynslös.