Tre nyanser av Strindberg

30 september, 2012 klockan 20:25

Och som av en händelse handlar det sista seminarium jag går på om denne ständige Strindberg.

För ett tag sedan gav Lena Einhorn ut en roman om Siri von Essen, PO Enquists skrifter om Strindberg publicerades nyligen i en urvalsvolym och snart utkommer en roman av Ulf Peter Hallberg, ”Strindbergs skugga i Nordens Paris”. Nu har alla samlats på en scen och diskuterar liv och dikt, likheten mellan galenskap och skrivande och huruvida Strindberg var kvinnohatare eller inte – angående det sista uppstår ett smärre bråk.

Samtalsledaren Per Svensson ställer den självklara frågan: ”Varför fiktionalisera Strindberg när han gjorde det så bra själv?”

– Min pjäs ”Tribadernas” natt är nu 38 år, medelålders, förklarar Enquist. När jag skrev var det inte så vanligt att skriva fiktion om författare. Jag tyckte själv att det var ett nytt fräscht grepp.

Lena Einhorn beskriver sitt val med att hon ville vistas i Strindbergs tid, befinna sig där, förstå:

– Jag hade en längtan efter att finnas i hans värld. Och Siris förstås. Det finns betydligt fler schatteringar av Siri än vad Strindberg erbjöd. Och han är en person som är väldigt tacksam att gestalta.

Ulf Peter Hallberg fann inspiration från två håll: dels Strindbergs språkliga energi, dels från epoken och platsen, 1880-talets Köpenhamn.

– När man skriver en roman är det något man försöker ta reda på. Man blir besatt av de här frågorna. Om man nu tänker på det här med liv och dikt så tror jag att vi letar efter något i oss själva.

Och hur var det då med galenskapen? Samtalsdeltagarna enas om att den välkända teorin att Strindberg medvetet skulle ha iscensatt sitt psykiska sammanbrott för att få något att skriva om är rätt befängd:

– Idén att han skulle ha iscensatt sitt liv för att få arbetsmaterial kan bara uppstå hos någon teoretiskt inriktad kritiker på Dagens Nyheters kulturredaktion, slår PO Enquist fast.

Dela

Författarinnor utan damm

30 september, 2012 klockan 19:24

Ingen har väl missat att hundra år passerat sedan August Strindberg gick ur tiden. Som av en händelse utkommer under detta jubileumsår två tjocka böcker som uppmärksammar två av Strindbergs främsta konkurrenter i hans samtid: Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Författarinnor som enligt Ebba Witt-Brattström gav giganten ”avundsspatt”.

Witt-Brattström håller tillsammans med Agrell-experten Ingeborg Nordin-Hennel på lördagen ett kort seminarium som ”i turbofart återupprättar Alfhild Agrell”; hennes dramatik har också precis publicerats i en rejäl volym.

Nordin-Hennel, som för några år sedan skrivit en bok om Agrell med titeln ”Dömd och glömd”, berättar om den enorma diskrepans som råder mellan bilden av Agrell i litteraturhistorieböckerna och hennes roll i samtiden. Hennes drama ”Räddad” spelades dubbelt så många gånger som Strindbergs ”Mäster Olof” under sin första säsong.

När hon sattes upp i London jämfördes hon med Ibsen och ansågs lika begåvad. Karl Warburg menade till och med att hennes pjäs var bättre än ”Ett dockhem”: Ibsen skildrade ett undantagsfall, Agrell en historia ur vardagen.

Men eftervärlden avfärdade henne som en indignationsförfattare, och så glömdes hon bort.

Enligt Nordin-Hennel har Agrells dramer en emotionell nerv som gör dem aktuella fortfarande idag. Och för att bevisa detta citerar Witt-Brattström:

– ”Den som gifter sig till slav, sätter slavar till världen.”

Också Anne Charlotte Leffler ansågs som Strindbergs like, av somliga som hans överman.

På söndagen lyssnar jag till Monica Lauritzen, författare till en nyutkommen biografi över Leffler. Leffler bestämde sig redan som liten flicka för att bli författare, och lyckades med det trots att hon aldrig fick tillgång till den utbildning som hennes bröder fick. När hon avled 43 år gammal var hon italiensk hertiginna i Neapel.

– Det är viktigt att berätta om hennes öde som intellektuell kvinna för att det säger så mycket om situationen för kvinnor i den tiden, kanske också idag. Hon placerade sina gestalter i brännande situationer och utforskade det psykologiska spelet. Därför är det så spännande att läsa henne idag. Hennes texter ligger väldigt nära verkligheten, så nära att jag kommer att tänka på Carina Rydberg och Maja Lundgren. Hon kan vara ganska så hänsynslös.

Dela

Ett kollektivt nja

30 september, 2012 klockan 10:12

– Exilen är ett privilegierat trauma.

Jag lyssnar än en gång till den rumänske författaren Norman Manea. Den här gången matchas han av Theodor Kallifatides och polsk-tyska Sabrina Janesch och temat är det allvarsamma ”det kollektiva ödets börda”. Ett seminarium som för övrigt punkterar min teori nedan om vådan av att ha för många författare på scen: här uppstår verkligen ett samtal.

Manea avskyr naturligt nog kollektiva identiteter: på grund av idén om en kollektiv identitet deporterades han och hans familj till koncentrationsläger under kriget.

Inte heller Kallifatides känner sig bekväm med att representera en nationell identitet.

– När jag kom till Sverige frågade alla om jag kunde dansa Zorba. Jag hade aldrig dansat Zorba. Idag frågar alla mig om situationen i Grekland. Men jag har inte bott i Grekland på femtio år, vad vet jag.

Kallifatides berättar hur det grekiska språket kontaminerades under diktaturen. Diktatur blev demokrati och falskt blev sant. Det svenska språket upplevde han därför som rent och friskt. Ja betydde ja och nej nej. Även om han så småningom lärde sig att det också fanns nja.

En möjlighet till transformation som Manea säger sig vara avundsjuk på – ”trots att vi ju skiljer stort i ålder, som ni kan se”, säger han och klappar sig på sitt vita hår – eftersom det för honom var alltför sent att byta språk när han kom till USA. Han lärde sig köpa bröd på det nya språket.

Den ett par generationer yngre Sabrina Janesch, som i sin barndom skämdes över sin till hälften polska bakgrund men kommit till insikten att hon inte måste sätta en etikett på sig själv, ifrågasätter de båda herrarnas syn på språket:

– Jag förvånas över hur ni båda beskriver språket som ett offer. Jag upplever språket som intelligent och slagfärdigt, genomsyrat av humor.

Theodor Kallifatides svarar:

– Ingen har så mycket humor som ett olyckligt folk.

Dela

Det där skriver du inte om!

29 september, 2012 klockan 20:49

– Alla familjerelationer är katastrofala, säger Colm Toibin och spänner sin mörka blick i publiken. Skillnaden med en författares familj, det är att författare skriver ner det.

Det är andra gången samma dag jag ser Colm Toibin på scen, han är en av de där skarpskurna och slagfärdiga författarna man inte får nog av att lyssna på. Temat är familjen och det påfrestande med att ha en författare som familjemedlem, någon som ständigt studerar alla ens brister. Och sedan skriver om dem. Han berättar också om hur man på Irland är stolt över sitt fattiga förflutna: medan engelsmännen skryter med att ha hertigar i släkten tävlar irländarna om vem som varit fattigast, ”alla mina anförvanter dog av svält”.

– Jag upptäckte till min stora glädje att min farfarsfar var analfabet. Hans signatur var bara ett kryss, det var jag mycket stolt över och det väckte avund bland mina vänner. Sedan var det någon som kom på att hans farfar var analfabet, en generation närmare… När jag pratade om det med min syster tittade hon på mig och sade bestämt: det där skriver du inte om! Familjen önskar nog att analfabetismen hade ärvts ned i minst tre generationer till…

Tidigare under dagen samtalade Toibin med Stewe Claeson, en vindlande, djuplodande och kvick dialog om hur en berättelse triggas igång och hur man hittar melodin som möjliggör berättelsen. Framförallt handlar det om den precis översatta kortromanen, egentligen novellen, ”En lång vinter”.

– Det fantastiska med noveller, i alla fall i England, är att ingen läser dem. De är inte på något vis kopplade till det kommersiella, ett element jag känner mig högst obekväm med. Efter att ha arbetat timtals med en novell kan jag känna mig ren och god och tänka: vad jag än har gjort finns det inga pengar i det.

Den som oroar sig över vad förläggaren ska tycka, den riskerar att bli flintskallig, förklarar han och stryker sig över sin kala hjässa. När Stewe Claeson beskriver ”En lång vinter” som en ”pageturner” protesterar han:

– I så fall måste översättningen vara bättre än originalet.

Dela

Där fladddrar gardinerna…

29 september, 2012 klockan 16:10

I det lilla samhället känner alla alla, tror att de vet allting om alla men egentligen vet de ingenting om någonting. Det är Kaj Korkea-ahos sammanfattning av orten där hans roman ”Se till mig som liten är” utspelar sig, men det verkar passa alla de finlandssvenska författare som samlats på seminariet Det lilla samhället som litterär scen.

Monika Fagerholm beskriver erfarenheten av att flytta från den stora staden till den lilla orten och drabbas av den omtumlande insikten att livet på landsorten inte är ett liv i miniatyr, utan att livet där levs på ett helt eget sätt. När hon först anlände hade hon stadsbons överseende med den lilla orten, ”där fladdrar gardinerna, där talar alla illa om varandra, där lever man smått”. Men nu finner hon inte längre något att skratta åt utan hyser en stark hatkärlek till sin hemby, ”den mest dynamiska känslan”, och kommer troligtvis aldrig att flytta därifrån.

Det lilla samhällets problem i litteraturen, menar Ulla-Lena Lundberg, har att göra med trovärdighet och igenkänning. Det ligger i författarskapets natur att använda sig av egna erfarenheter och miljöer man känner till. Om en berättelse utspelar sig i de stora städerna, som London eller Paris, tror vi mycket lättare på fiktionen, för vi vet ingenting om bakgrunden till den. Robert Åsbacka brukar vanligtvis inte ändra annat än detaljer när han beskriver miljöerna: kanske placerar han ett extra fönster på ett hus om det behövs där.

Det finns en vits med att döpa om den ort man skildrar, poängterar Kaj Karlsson-aho, som skriver om sin hemby under annat namn. Då slipper man alla arga brev från grannarna.

Dela

Elementär bokmässekunskap #4

29 september, 2012 klockan 14:58

Konsten att välja rätt seminarium: ju fler kockar desto tristare soppa. Intressanta samtal uppstår sällan med för många författare på scen.
Strunta i rubriken. Gå på namnen istället. Ingen på scen bryr sig om vad som står i programmet. En intressant utfrågare är en fördel. Lite stjärnglans är inte fel.

Dela

Vårt behov av Åsa-Nisse

29 september, 2012 klockan 09:41

- Om vi hade någon kulturkanon skulle den toppas av Åsa-Nisse.
PO Enquist diskuterar nationalism, högerextremism och dansk kulturkanon på seminariet ”Ett år efteråt”. Kulturpolitik är peanuts, varför skulle högernationalisterna bry sig om det, resonerar han.
Claes Andersson konstaterar att Sannfinländarna inte tjänade mycket på sitt utspel om att sluta stödja all postmodernistisk kultur och i fortsättningen bara lämna utrymme åt Sibelius och Axel Gallen-Kallela. Eftersom de saknade en representant som var insatt i kulturfrågor och kunde argumentera för sin sak fick de snart dra tillbaka förslaget med rodnande kinder.

Dela

Och vinnaren är…

28 september, 2012 klockan 21:05

Vi gratulerar Paletten, årets kulturtidskrift.

Och förstås Eva-Marie Liffner, som tilldelades Göteborgs-Postens litteraturpris ”för en berättarkonst som med sinnrik fiktion och historisk inlevelse fångar människans gåtfulla förvandlingar”. Så här skrev jag om hennes senaste roman Lacrimosa, som gjorde mig smått svimmelfärdig.

Dela

Språkets snigelhus

28 september, 2012 klockan 19:48

Vem är Bokmässans verkliga stjärna?

Jag lägger min röst på en vithårig man med svarta kläder och röda strumpor: Norman Manea, rumän i amerikansk exil.

Jag lyssnar till Manea i samtal med Aleksander Motturi, turkisk-tyska Emine Sevgi Özdamar och Rakel Chukri. I dessa tider av lyckodyrkan – att vara lycklig är ett krav i den amerikanska konstitutionen, skämtar Manea – slår han ett slag för sorg och lidande som viktiga mänskliga erfarenheter. Och lyfter fram språket som vårt egentliga hemland.

– Min enda rikedom var mitt språk, vilket jag tog med mig som en snigel bär sitt hus.

Dela

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här