Bokmässebloggen

Katanjetterna är undanlagda, nästa år blir det att dra på sig tropikhatten istället. Bokmässans ”fokusland” 2010 är Afrika – gissa om valet redan blivit kritiserat… Själv håller jag fortfarande på att smälta intrycken från årets mässa: det har varit intensivt, stundtals smått hysteriskt, och väldigt roligt. Nu drar jag mig tillbaka till min lilla vrå på webben, mitt reservat, och tar farväl på den här bloggsidan. På återseende, kanske!

Hemkommen igen och dags för summering av mässans mesta, största och bästa.

Mässans åtråvärdaste:

Alcogelen på toaletten. Höstens besvärjelse nummer 1.

Störst konkurrens om:

Eluttagen i pressrummet.

Nödvändigast 1:

H2O

Nödvändigast 2:

 Kontanter. Ställ dig i en bankomatkö och du riskerar missa hela mässan.

Längst kö:

Till seminariet med Isabel Allende. Ordningsvakter såg till att publiken inte stormade rulltrapporna.

Mest uppseendeväckande monterutsmyckning:

Aftonbladets fiskargubbe/Karl Marx svajade oroväckande och puffade rök.

Bästa seminariet:

Gissar jag att jag missade. Men Sigrid Combüchen om Hamsun var intressant.

Mesta födelsedagsbarnet:

Är tårtan till mig? Nej, nu var det ju Mässan själv som fyllde 25. Själv fyllde jag lite mer.

Mest omsusade kulturchef:

Sedan sin comeback för några år sedan har Wallraff speglat det nya Tyskland genom att ta jobb som telefonist och arbeta på ett bageri kopplat till Liedl, dessutom har han under tre månaders tid vistats bland hemlösa och själv varit uteliggare på heltid.

Den snart 67-årige spionjournalisten är väldigt “fit”, förklarar Hansén; under sina två år som turk – något som resulterade i den mest sålda boken i Efterkrigstyskland: “Längst därnere” – tog han kroppsligt stryk, men sedan dess har han tränat upp sig och kan lätt passera som 50-åring. Wallraffandet är en kontroversiell metod och Hansén kan själv vara kritisk till att en journalist provocerar fram händelser som stärker hans tes. Men han poängterar att Wallraff de senaste åren inte arbetat så, utan helt enkelt bara varit sin roll. Och han är en otroligt eftertraktad man: hemma hos honom ringer telefonen ungefär var femte minut dygnet runt – samtidigt som många tror att han inte längre finns.

Vad var det som hände egentligen? Jag hade ju rena rama TT-ambitionerna. Jag skulle ju rapportera från varenda inslag med HD-anknytning. Jag skulle ju berätta att Jonas Ellerström pratade om smuggelsprit med Kjell Westö, att Stig Hansén berättade om Tony Olsson, att Conny Palmkvist talade om “Tusen ord för allt” på Författarförbundets scen, att HD:s egen månadspoet Ulf Karl Olov Nilsson uppträdde i Rum för Poesi, att Patrik Lundberg på hd.se spelade fotboll i Svenska författarlandslaget mot Norges dito, tillsammans med lirare som Thomas Bodström, Bengt Ohlsson, Fredrik Ekelund och Ronnie Sandahl (norsk seger), att Petter Lidbeck som skrivit en ungdomsbok om ett bombhot på Helsingborgs Dagblads redaktion var där.

Men hallå, jag är ju inte mässkatalogen.

Och så skulle jag ju bevaka alla prisutdelningar, berätta om att Kerstin Norborg vann GP:s pris, att Ponton blev årets kulturtidskrift (och jag har inte ens nämnt Svarta listan som sitter uppklistrad här och där med alla tidskrifter som hotas att få indraget stöd), att PO Enquist vann IRIS Ljudbokspris och inte minst att Helle Helle vann PO Enquists pris.

Och vart tog Spanien vägen? Jag skulle ju fördjupa mig i Spanien. Men såg inte mycket mer än en matadordräkt och lite Lorca-föreläsning. Kanske är mässan inte rätta platsen att fördjupa sig i något?

Och vad hände med alla de internationella författarna? Jag skulle ju passa på att se de internationella storheterna, men tog jag mig överhuvudtaget utanför Norden? Jag släpade till och med mig Isabel Allendes nya bok men läste inte mer än första sidan. Varför skulle jag egentligen läsa Isabel Allende bara för att hon är i Göteborg?

Och har jag minglat och vimlat och svamlat så mycket som jag borde? De där festerna jag skulle gå på och som alla pratade om och så hamnade man bara någon helt annanstans.

Vad begränsande det känns att inte ha mer än ett par öron och fötter.

Själv borde jag väl med tanke på min mässmörbultade kropp tillbringa dagen i Hälsorummet: där bjuds på gratis prova-på-aktiviteter som massage i en återhämtningsfåtölj, akupressurövningar, auramassage , Pilatesmaskinerna Reformer och Stabilitychair (pilates för golfare?), Biyunmetoden, Tai Ji Quan och avstressande svalka med Vetepåsen.

Men i själva verket tänker jag tillbringa dagen med att gå runt och titta på böcker. Vilket lär resultera i ännu tyngre belastning på mina hårt prövade axlar.

Hur ska man hantera Hamsun? Det är den stora frågan seminariet med de två biografiförfattarna Sigrid Combüchen och Ingar Sletten Kolloen kommer att kretsa kring. Hamsuns inflytande på den nordiska litteraturen, som det utlovades i programmet, blir det inte mycket om, man kommer helt enkelt inte undan frågan om förräderiets natur.

Vad som gör Hamsun fenomenal, hävdar Ingar Sletten Kolloen, är hans förmåga att skildra individer som rycker upp sina rötter – den moderna människans inre kaos.

”Fantasin som bristvara”. Det är rubriken på ett samtal mellan Bengt Ohlsson och Carl-Johan Vallgren och det ska enligt programmet slå ett slag för ”nödvändigheten i att skapa egna rum och världar”. Jag väntar mig ett hårdfört inlägg som träffar rakt i solarplexuset på ett manifestmaniskt litteratursverige som debatterar berättandet, fiktionen och den realistiska prosan som aldrig förr. Fight!

Men nej, det blir ingen debatt överhuvudtaget, knappt ett samtal ens. Istället är det bara det vanliga promotandet, puttrigt när-jag-debuterade-snack, senaste-roman-presentation, författaruppläsning och sen-blir-det-signering gånger två.

Visst, vill man bara se sin favvoförfattare kanske man nöjer sig med sånt, men det känns ju helt enkelt, med tanke på rubriken, inte särskilt fantasifullt.

Det blir Hamsun jag väljer. Dels är jag lite rädd att det blir för trångt med dragnamn som Peter Englund och Ebba Witt-Brattström, som press får man ju vänta till sist och det är inte säkert att man kommer in (men det här är innan jag ser kön till Isabel Allende…). Dels känns det möjligtvis lite mer handfast med Hamsun som ämne än lite allmänt skön skönlitteratur (ja men nåt sätt får man trösta sig på…) Ja, och sen, ett argument som inte ska underskattas, är det betydligt kortare väg att gå till salen – sånt som prioriteras på mässans tredje dag.

Mer om samtalet blir det nog senare.