Fakta om finlandssvenskar
Vilka är mina favoritfördomar? Det är stor risk att man under mässan blir påhoppad för att testa sina fördomar i ett spel, men sådant är jag alldeles för fördomsfull för att delta i.
I ett seminarium om ”det strävsamma paret Sverige-Finland” vädras i alla fall fördomar friskt. De deltagande, Jörn Donner, Merete Mazzarella, Miika Nousiainen och Mark Levengood, tävlar om att på mest slagfärdiga sätt berätta anekdoter om vad som skiljer svenskar och finlandssvenskar. Salen är mer än fullsatt och publiken missar inte ett tillfälle att skratta åt ännu en oneliner.
De försöker också bräcka varandra i att hitta metaforer för förhållandet mellan de två grannländerna. Mazzarella vill helst se dem som tre bröder, storebror Sverige och lillebröderna Finland och Svenskfinland, men Levengood kammar förstås hem mest fniss med sin liknelse av Finland som herrn, Sverige som frun och Svenskfinland som den avdankade älskarinnan.
Nousiainen konstaterar att svenskar helst vill att en finne ska uppträda som en Kaurismäki-figur – folk här har blivit besvikna för att han inte supit särskilt mycket. Det ligger förstås allvarliga perspektiv på identitet, minoriteter och svenskars okunskap bakom de lustiga anekdoterna. Både Levengood och Donner berättar om hur de erbjudits kurser i svenska.
Sedan är det naturligtvis högst underhållande att frossa i nationella klichéer och inte minst skillnader i språkbruk. Det är ingen som dör i Sverige, menar Nousiainen. Tar någon livet av sig säger man att hon ”valde att inte längre leva”. Mazzarella, som kallar sig professionell finlandssvensk, har roligt åt att svenskar inte avslutar saker, de avrundar. Och så är det synd om ett folk som har det mödosamt, men aldrig, som man kan säga som finlandssvensk, mödolöst.
