Bokmässebloggen

Såhär på eftermiddagen har många mässbesökare, seminariedeltagare & utställare något tomt & uppgivet i blicken. Mot denna massivs mäsströtthet & begynnande sociala baksmälla biter varken Svante Weylers massajskärp, Carl-Michael Edenborgs blå snickarbyxor eller andra amuletter.
Och det är inte bara Maria Montazami som ser lättad ut då vi äntligen kliver ut från mässan och möts av: sol!
Vad gäller seminarierna ska jag så småningom försöka mig på en sammanfattande kommentar av poetiken hos Mario Vargas Llosa, Jonathan Franzen & Herta Müller.
Och Nina Hagen då? Det första som hände när hon landade på Landvetter var naturligtvis att hon blev kroppsvisiterad inpå bara skinnet. Hon blev såklart förbannad, sa hon på gårdagskvällens jesuskonsert i Annedalskyrkan, men hon försöker att förlåta.
Som en dr Jekyll & mr Hyde i realtid.

Jenny

I Aftonbladet kulturs monter – Sveriges mest besökta konstverk enligt kulturchef Åsa Linderborg – blir man faktiskt sjösjuk. Och detta beror inte bara på Jan Guillous röst som ekar över gångarna från andra sidan.
Nej, det är snarare den knallgula färgen och framförallt dess arkitektur: det lutande golvet, sluttande plan på alla håll samt hårda och opraktiskt utplacerade bänkar.
Ändå: här slår jag mig ner. Lyssnar på Jenny Tunedal som läser ur ”Mitt krig, sviter”:

”här är en sorts dröm i verkligheten”

Jenny

Det var inte utan en suck av lättnad & en stark känsla av att ha lämnat ett sjunkande skepp (idel befolkat av välborstade individer i ett alltmer påtagligt stadium av förfall – förutom mitt personliga kvinnokommando) som jag vid midnatt lämnade baren på Park Hotel och klev ut på Avenyn för att ta spårvagnen hem till Hisingen. Inte bara för att bokförlaget Norstedts hade sin fläskiga spanska buffé en våning upp (till Mario Vargas Llosas ära måhända), något som fick hotellet att förvandlas till en sorts bokstavlig hierarkisk enhet.
Med mig på hållplatsen stod ungdomar & invandrare & allsköns glada laxar som definitivt inte är överrepresenterade i bokmässesammanhang.
Ja, jag drog helt enkelt en lättnadens suck av att befinns mig ute bland verklighetens verkliga folk.
Idag får vi se om skeppet verkligen sjönk eller om några spillror fortfarande flyter.
Liksom alla andra dagar är det Herta Müller som gäller. Hon blir mer och mer synonym med allt det som ju ändp är bra med mässan…

Nu kliver jag in. Adieu!

Jenny

När jag kommer ut från bokmässan känns det rent fysiskt som att mina öron är fullproppade. Jag blinkar mot dagsljuset – är det fortfarande dag? – och måste känna efter om det verkligen inte sitter något tjockt hårt ludd i hörselgångarna.

Väl ombord på mitt tåg tror jag att jag aldrig tidigare har varit så tacksam för den tysta kupéns existens.

Att befinna sig på bokmässan är att drunkna i överflödet. Frågan hur mycket man kan ta in, hur många intryck som går att smälta, hur många samtal man kan ta del av med behållning, hur många upplevelser som går att tillgodogöra sig på så kort tid, ställs på sin spets. Det är lätt att tappa fokus på vad man egentligen är intresserad av. Sedan har man ju ett hopp om att bli överraskad, att hitta till den där udda grejen man inte visste att man ville ha, ta del av något unikt. Men varje gång jag kastar mig ut i det stora surret och försöker gå utanför min schemalagda bana infinner sig en stor mättnad och matthet. Vad sjutton är jag egentligen intresserad av?

I år har jag framför allt kört på de säkra korten. De internationella toppnamnen. Inga udda pärlor, få oväntade upptäckter. Unika är väl upplevelserna ändå. Det är ju inte så ofta man har chansen att befinna sig i samma rum som Herta Müller.

 Den surrealistiska sidan av Bokmässan. Plötsligt ligger Dolph Lundgren på ett scengolv och gör armhävningar.

 Ann

Liljekonvaljen finns bara på svenska. Det är bara vi som ser bilden av en liljekonvalj. En rumän, till exempel, ser istället en tårblomma. Den ungerske författaren  Péter Nádas talar om språkliga bilder och bilder utanför språket, bilden som uppstår i en förspråklig region. Det handlar om språket som hemland – Heimat – och med på scenen i den till sista plats fullsatta salen finns också Herta Müller och Aris Fioretos, båda författare som vuxit upp med flerspråklighet och brottats med frågan vilket språk man egentligen hör hemma i. Nádas beskriver språket som ett landskap, med sin egen intonation, men Müller som växt upp i en bygd där varje by talar på sitt sätt, har sin egen dialekt och knappt kan förstå sin granne, ser saken på ett annat sätt.

Som tonåring lärde sig Herta Müller be och svära på rumänska – tyska är inget vidare språk att svära på, konstaterar hon. I den tyskspråkiga byn där hon växte upp var det bara polisen och läkaren som talade rumänska: ingen av dem ville man ha att göra med, av olika orsaker. När hon sedan kom till staden och började tala rumänska upptäckte hon vilket storslaget och sinnligt språk det är och plötsligt såg hon med andra ögon på verkligheten. Med olika språk förändras världen: på tyska betyder ett stjärnfall möjligheten att önska sig något. På rumänska att någon har dött. Psykologiskt står Müller närmare rumänskan, anser hon, men riktigt hemma känner hon sig inte i något språk: ” Jag har ofta tänkt att jag egentligen inte har något språk. Jag äger inget språk. Jag får låna språk.”

Ann

På en kinesisk lunchrestaurang i direkt närhet till Svenska mässan, höjer sig en röst över sorlet: ”Hallå, jag väntar fortfarande på min irish coffee sedan en halvtimme!”

Jenny

Det ondas ansikte(n) var den tämligen omfattande & mångtydiga rubriken för ett samtal mellan Ferdinand von Schirach, Bettina Balaka & Clemens Meyer, med Aris Fioretos som samtalsledare. Men ondska, herregud, var ska man börja – eller sluta, för den delen?
I Ferdinand von Schirachs fall, var det snarare försvarsadvokaten än författaren som tog till orda, då han menade att det är i rättssalen som det onda översätts till språk. Det är först där vi kan förklara & begripa det.
Också Clemens Meyer, vars hantering av mikrofonen får panelen att fnissande tala om ”onda andar”, pekade på das Böse som ett ”nebulöst begrepp”, men att man som författare åtminstone kan försöka att leva sig in i en gärningsmans huvud. Det tillfredsställer vår tids voyeurism, även om lite obegriplighet alltid återstår. Och måste återstå.
Bettina Balaka, poet, dramatiker och romanförfattare som kommer lite i kläm mellan de mångordiga männen, går närmare själva definitionen genom att peka ut skillnaden mellan det av staten legitimerade dödandet och skadandet, exempelvis i krig, som å andra sidan är den största förbrytelsen i det civila livet.
Någonstans i detta samtal lyckas dock Ferdinand von S gå Clemens Meyer såpass mycket på nerverna att den senare utbrister: När jag sitter med advokatet vid bordet blir jag alltid lite upprörd.
- Det kanske beror på att ni själv suttit i fängelse, inte sant!
Tystnad. En inte helt behaglig sådan.
I Sverige råder väl en form av konsensuskultur, i Tyskland är det raka motsatsen: Streifkultur!

Jenny

Det här är målningen som triggade igång Christine Falkenlands nya roman: Franz von Stucks Sfinxens kyss. Sfinx handlar om en kvinna som blir besatt av en lyckad familj och går ner sig djupare och djupare i avunden. En kvinnlig outsider, en stalker. Den romanen skulle aldrig ha kunnat bli till, berättar Falkenland, ifall hon inte under skrivandet tänkt ”Det här ska ingen få läsa. Här prövar jag allt.” Hennes skrivande är ensamt och hemligt – att värna sitt inre rum är en förutsättning för att kunna gå in i de utsatta tillstånd hon skriver om. Hon skriver inifrån, suggererar sig in, undersöker obehagliga och förbjudna känslor. För att skriva om dem måste hon pröva dem på sig själv, likt en skådespelare går in i en roll – ett krävande jobb. Hon citerar Erica Jong: ”När man förlorat sitt goda rykte kan man lika gärna ha roligt.”

Ann

Nyligen ställde min norske favoritförfattare Roy Jacobsen in ett samtal på stadsbiblioteket i Malmö. Jag trodde att jag skulle få en ny chans att se honom nu på Bokmässan, men så blev det inte. Istället fick jag trösta mig med Mario Vargas Llosa, på nära håll i DN:s monter.

När Björn Wiman frågar om uppståndelsen i Sverige när Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset och den kritiska debatten om hans kvinnosyn som följde skrattar han. Han är ingen machotyp, nej, i hans familj är hustrun ”master”: ”Jag lyder henne i allt. Jag litar mer på henne än mig själv.” Men tyvärr är machoismen fortfarande stark i samhället och det avspeglas i hans romaner – bara för att en åsikt finns i en roman ska man inte tro att författaren själv står för den.

Liberalen Llosa avskyr nationalism – det är en kollektivism som gör samhället till ett fängelse – och uniformitet: därför tror han på debatt och har ingenting emot att hans egen hållning ifrågasätts, så länge ingen försöker censurera honom. Vilket nyligen hände i Argentina, berättar han upprört – författare som gick samman och ville censurera en kollega. Han är bekymrad över kulturens utveckling: att kulturen har blivit en del av underhållningsindustrin och ersätts av shower och spektakel. Vi accepterar inte längre kultur som är tråkig, eller åtminstone kräver en intellektuell ansträngning. Nåja, tråkig, det kan i alla fall inte den statsmannalike författaren själv beskyllas för. 

Ann

Apropå depressioners underhållningsvärde – ja, som Jenny konstaterar nedan lydde Jonathan Franzens teori: ”ju mer depressiv desto roligare” – var det ett tema som kom upp också på seminariet ”Sprickor” med tre unga tyska författare: Silke Scheuermann, Angelika Reitzer och Peter Stamm. De tre har alla skrivit mörka böcker om samtiden och är rörande överens om behovet av svärta och olycka i litteraturen. Stamm menar att litteraturens roll är att föra läsaren till katharsis: han vill att vi ska uppröras och att våra ögon ska öppnas. Sannfärdighet, kallar Reitzer det – ”Ett stort ord, men jag tror inte att man kommer ifrån det.” Scheuermann känner sig tröstad av att läsa om olycka, helt enkelt för att det har blivit till litteratur. Dessutom behöver inte ensamhet, till exempel, vara något negativt.

Som Stamm slår fast: det finns ingenting så deprimerande som litteratur om lycka.

Ann