hd.se
Ett kollektivt nja
– Exilen är ett privilegierat trauma.
Jag lyssnar än en gång till den rumänske författaren Norman Manea. Den här gången matchas han av Theodor Kallifatides och polsk-tyska Sabrina Janesch och temat är det allvarsamma ”det kollektiva ödets börda”. Ett seminarium som för övrigt punkterar min teori nedan om vådan av att ha för många författare på scen: här uppstår verkligen ett samtal.
Manea avskyr naturligt nog kollektiva identiteter: på grund av idén om en kollektiv identitet deporterades han och hans familj till koncentrationsläger under kriget.
Inte heller Kallifatides känner sig bekväm med att representera en nationell identitet.
– När jag kom till Sverige frågade alla om jag kunde dansa Zorba. Jag hade aldrig dansat Zorba. Idag frågar alla mig om situationen i Grekland. Men jag har inte bott i Grekland på femtio år, vad vet jag.
Kallifatides berättar hur det grekiska språket kontaminerades under diktaturen. Diktatur blev demokrati och falskt blev sant. Det svenska språket upplevde han därför som rent och friskt. Ja betydde ja och nej nej. Även om han så småningom lärde sig att det också fanns nja.
En möjlighet till transformation som Manea säger sig vara avundsjuk på – ”trots att vi ju skiljer stort i ålder, som ni kan se”, säger han och klappar sig på sitt vita hår – eftersom det för honom var alltför sent att byta språk när han kom till USA. Han lärde sig köpa bröd på det nya språket.
Den ett par generationer yngre Sabrina Janesch, som i sin barndom skämdes över sin till hälften polska bakgrund men kommit till insikten att hon inte måste sätta en etikett på sig själv, ifrågasätter de båda herrarnas syn på språket:
– Jag förvånas över hur ni båda beskriver språket som ett offer. Jag upplever språket som intelligent och slagfärdigt, genomsyrat av humor.
Theodor Kallifatides svarar:
– Ingen har så mycket humor som ett olyckligt folk.
