Bokmässebloggen

Klockan är tolv. Seminariesalen där Ann Heberlein och Anders Johansson sitter på ett podium och ska prata utifrån varsin liten svart bok om ondska, är närmast fullsatt. Och om jag hade hoppats på någon slags fajt mellan de skarpa tungorna Heberlein, som jag upplever som en modig men väl moraliserande debattör, och Johansson, som snarare vill vända på begreppen och ifrågasätta vissa förment gemensamma utgångspunkter ur ett kritiskt perspektiv, och dessutom lyfta in litteraturen  – kommer jag snart på andra tankar.

Nej, de är inte här för att fäktas, utan helt enkelt för att diskutera själva begreppet ondska. Exemplen kommer direkt: Hitler, Fritzl, Anders Eklund.

Här kommer jag direkt att tänka på en Rockystripp. Rocky och hans vänner pratar om vem i hela världen som man skulle vilja äta middag med – och folk som väljer godhetens företrädare som Moder Theresa, Ghandi eller Nelson Mandela. Men vad skulle man då prata om, påpekar Rocky, att det är dumt med krig, svält och orättvisor? Det är dumt att folk dödar varandra, etc etc. Så jäkla tråkigt – för man är ju liksom överens om allt. Annat vore det på en middag med Hitler…

Ja, onekligen.

Dramaturgiskt sett är godheten förbannat tråkig, och ett lyckligt slut bygger på inledande motgångar. Detta menar åtminstone Johansson, som lyfter fram litteraturen som vore den dömd till att vara uppbygglig. En ofrånkomlig del av upplysningsprojektet. Och tog den sig bortom det, då vore den inte längre litteratur.

Alltså, frågar sig Johansson och Heberlein. varför har vi ett sånt sjukt sug efter ondska idag? Vad fyller den för funktion?

Och de är tämligen överens: ondskan ersätter alla försök att förstå eller förklara en handling, ett fenomen, en struktur eller en person. Man vill ha en syndabock, helt enkelt. Helst någon utifrån. Ondskans axelmakter. Kriminella invandrare. En psykopat, en pedofil eller en seriemördare. Någon som måste förlora för att vi (de goda) ska vinna. För idén om det onda förutsätter nästan uteslutande att det befinner sig någon annan stans, hos/i den Andre.

Heberlein konkretiserar frågan: varför detta enorma intresse för deckare, och varför är gärningsmannen idag (hos Kepler eller Larsson) helst en besinningslös mördare?

Varför vill folk ha högre straffsatser, snarare än att satsa på vård av kriminella eller förebyggande insatser?

Man vill inte förstå. Man orkar inte. Man vill skylla ifrån sig. Framför allt vill man inte se den ondska – den tendens till onda handlingar – som finns på så mycket närmre håll. Kanske i en själv, till och med. Kanske i ens eget hem.

Sedär ett referat som visst slutade i rena moralkakan.

Men om vi följer Anders Johanssons något motvilliga framtidsvision att OM man kan tänka litteraturen som någonting annat än uppbyggligt, som något bortom ont och gott, något som kan fortsätta att vara överskridande, problematiskt, mångtydigt, finns det kanske ändå något hopp…

Vad är en kritikers roll? Bör man skilja på det etiska och det estetiska? Vad leder kritikens marginalisering till? Några av de frågor som diskuterades på seminariet ”Alla är vi kritiker”, som började rätt trevande men blev hyfsat intressant efter en stund. Konsumtionsupplysningen som håller på att ta över kritikeruppdraget, dagspressens minskade lönsamhet, bloggosfären som en ny plats för dialog, kulturelitism versus verklighetens folk, mycket känns som det redan har diskuterats varvet runt och framförallt skulle kunna fördjupas, men här kom också fram saker att tänka över. Hur formas man som människa av att ens första stora läsupplevelse är Bambi?  Så var det för Thomas Anderberg, författare till den nyutkomna boken ”Alla är vi kritiker”, och han tror att han präglats av Bambis budskap; ”ensam är stark, men man måste förhålla sig till andra”. Vad hade hänt om han istället läst ”Skriet från vildmarken”?

Jag lär återkomma till det här seminariet.

“Det är jag som är Jan Guillou”, presenterar sig radioreportern Erica Hedin. Men nä, Jan Guillou kom inte. Själv tassar jag in på publicistklubbens debatt lite försenad, på grund av inkvarteringsomständigheter, mitt i en ljungande påminnelse om att Dawit Isaak “firar” 8 år i fångenskap. “Vi är alldeles för lata”, slår Björn Tunbäck fast.

Efter att ha surfat runt bland bokmässeförberedelser i bloggosfären och konstaterat att vad som bekymrar mest fortfarande är dagens outfit känns debatten som ett tungviktigt memento. Det är väl det här det handlar om, egentligen?

Erica Hedin ersätter alltså Jan Guillou i samtalet med Gunnar Ekberg, spionen i IB-affären som just gett ut en bok. Han har ingen särskild lust att be någon om ursäkt: “Vill man komma in i en rörelse, då kostar det någonting.” I det här fallet insamlandet av information kring en massa vänsteridealister.

Det blir i alla fall lite skandalkänsla. I frågestunden reser sig Siewert Öholm upp och berättar att han precis träffat Jan Guillou där nere och frågat honom varför han inte var här uppe. Svaret? “Jag vägrar ge den mannen någon legitimitet”. Det utlöser lögnanklagelser från båda håll.

Nästa programpunkt handlar om den svenska EU-journalistiken och varför den är så tråkig, för att göra ett koncist sammandrag. Behållningen här var helt klart Carl Schlyter som med gestikulerande iver talade sig varm för dramatiken i EU-parlamentet. Fast vad man kommer att minnas mest var nog ändå Johan Ehrenborg från ETC som tog tillfället i akt för ett utfall mot Gunnar Ekberg, “en människa som suttit och spionerat på mig och tycker att det är helt ok“. “Jag vill tacka Jan Guillou för att han inte kom hit”, deklarerar han: ”Tack, Guillou!”

För er som är lika okunnig som jag om hur det funkar på Bokmässan: på onsdagkväll smygstartar det hela för journalister med något som kallas Pressnatta. En ”debatt- och mingelkväll” i regi av Publicistklubben Väst. Debatten har titeln Sveket i Bryssel, handlar om EU-journalistik och i panelen sitter Carl Schlyter, EU-parlamentariker från miljöpartiet, Johan Ehrenberg, chefredaktör för ETC, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Eva Landahl, Aktuelltchef på SVT, Cecilia Krönlein, redaktionschef på Göteborgs-Posten.

Till ”förrätt” har utlovats en frågestund om IB-affären med Jan Guillou och Åsa Linderborg, men ryktet säger att de båda har hoppat av.

Men HD:s kulturredaktion kommer att vara där i alla fall.