Bokmässebloggen

Klockan är tolv. Seminariesalen där Ann Heberlein och Anders Johansson sitter på ett podium och ska prata utifrån varsin liten svart bok om ondska, är närmast fullsatt. Och om jag hade hoppats på någon slags fajt mellan de skarpa tungorna Heberlein, som jag upplever som en modig men väl moraliserande debattör, och Johansson, som snarare vill vända på begreppen och ifrågasätta vissa förment gemensamma utgångspunkter ur ett kritiskt perspektiv, och dessutom lyfta in litteraturen  – kommer jag snart på andra tankar.

Nej, de är inte här för att fäktas, utan helt enkelt för att diskutera själva begreppet ondska. Exemplen kommer direkt: Hitler, Fritzl, Anders Eklund.

Här kommer jag direkt att tänka på en Rockystripp. Rocky och hans vänner pratar om vem i hela världen som man skulle vilja äta middag med – och folk som väljer godhetens företrädare som Moder Theresa, Ghandi eller Nelson Mandela. Men vad skulle man då prata om, påpekar Rocky, att det är dumt med krig, svält och orättvisor? Det är dumt att folk dödar varandra, etc etc. Så jäkla tråkigt – för man är ju liksom överens om allt. Annat vore det på en middag med Hitler…

Ja, onekligen.

Dramaturgiskt sett är godheten förbannat tråkig, och ett lyckligt slut bygger på inledande motgångar. Detta menar åtminstone Johansson, som lyfter fram litteraturen som vore den dömd till att vara uppbygglig. En ofrånkomlig del av upplysningsprojektet. Och tog den sig bortom det, då vore den inte längre litteratur.

Alltså, frågar sig Johansson och Heberlein. varför har vi ett sånt sjukt sug efter ondska idag? Vad fyller den för funktion?

Och de är tämligen överens: ondskan ersätter alla försök att förstå eller förklara en handling, ett fenomen, en struktur eller en person. Man vill ha en syndabock, helt enkelt. Helst någon utifrån. Ondskans axelmakter. Kriminella invandrare. En psykopat, en pedofil eller en seriemördare. Någon som måste förlora för att vi (de goda) ska vinna. För idén om det onda förutsätter nästan uteslutande att det befinner sig någon annan stans, hos/i den Andre.

Heberlein konkretiserar frågan: varför detta enorma intresse för deckare, och varför är gärningsmannen idag (hos Kepler eller Larsson) helst en besinningslös mördare?

Varför vill folk ha högre straffsatser, snarare än att satsa på vård av kriminella eller förebyggande insatser?

Man vill inte förstå. Man orkar inte. Man vill skylla ifrån sig. Framför allt vill man inte se den ondska – den tendens till onda handlingar – som finns på så mycket närmre håll. Kanske i en själv, till och med. Kanske i ens eget hem.

Sedär ett referat som visst slutade i rena moralkakan.

Men om vi följer Anders Johanssons något motvilliga framtidsvision att OM man kan tänka litteraturen som någonting annat än uppbyggligt, som något bortom ont och gott, något som kan fortsätta att vara överskridande, problematiskt, mångtydigt, finns det kanske ändå något hopp…