Bokmässebloggen

Författare utan gränser, det är Dimitré Dinev som flytt från Bulgarien till Österrike och Terézia Mora, som lämnat Ungern för Tyskland. Men samtalet dem emellan kom inte minst att handla om begränsningens möjligheter. För Mora, som är uppvuxen i ett flerspråkigt gränsland, är tyska hennes litterära språk. När hon kom till Tyskland som nittonåring var hon, på grund av sitt hat mot barndomen och repressionen i landet, stum på två språk. Nu experimenterar hon med att skriva på ungerska, barndomsspråket, för att se vad som händer – och det är ett helvete. Som att lära sig tala på nytt.

Dinev däremot var tvungen att lära sig tyska för att överleva i det nya landet, för att köpa bröd, för att söka jobb. Att han inte hade någon banrdom i språket ser han som en god sak: därför upplever han inga gränser, ingen auktoritet. Också litterärt är det lyckosamt att inte kunna ett språk komplett, menar han: ”Jag måste upptäcka språket igen och igen. Det ger mig lust till skrivandet.” Alla de hemligheter som finns i ett språk gör honom sugen på att utforska – och dessutom har han upptäckt hur få ord som egentligen behövs för att berätta en historia: ”Ju färre ord, desto bättre fantasi.”

De få orden har i alla fall inte hindrat honom från att skriva en tjock bok – hans senaste roman, Änglatungor, är på närmare 600 sidor och väger i original ett kilo: ”Jag är glad att ha skrivit en bok som kan döda en kritiker.”

Ann