Bokmässebloggen

På en kinesisk lunchrestaurang i direkt närhet till Svenska mässan, höjer sig en röst över sorlet: ”Hallå, jag väntar fortfarande på min irish coffee sedan en halvtimme!”

Jenny

Nedräkningen har börjat. Om en dryg timme koras GP:s litteraturpristagare (eller vad man ska kalla det) för i år, och medan jag tar spårvagnen in till stan mot Liseberg där den årliga lunchen hålles försöker jag som vanligt klura ut vem det kan bli.
Låt mig tippa på Malte Persson, som i våras utkom med snitsiga diktsamlingen Underjorden, ett gäng sonetter som utspelar sig såväl i Stockholms t-bana som i den grekiska mytologins dödsrike. Dessutom kommer Malte från Göteborg & det är knappast en nackdel i sammanhanget.
Om Malte verkar ovanligt sprallig på lunchen, är saken så gott som biff.

Kultur, visst är det KUL?!

Jenny

k

Minnen från Park igår vid midnatt. There is a party, everyone is there: http://www.youtube.com/watch?v=5zNdMc6wGtU

Jenny

Kikki på mässan, kan det bli bättre än såhär?

På omslaget till serietidningen Kapten Stofils allra sista nummer, bärs den prominente stofilen på bår genom en sörjande folkmassa. Fanorna vajar i vinden. Och i fredags bjöd Kapten Stofil på gravöl här inne på mässan – en ritual jag tyvärr missade. Kanske för att jag var besviken för att de fortfarande inte gjort någon knapp med Lädernuckan på.
Hennes partner Kapten Stofil i all ära, för att inte tala om Den maskerade proggaren, det är ändå nuckan jag vill ha.
Vad gäller serietidningens framtid, passar jag trots det förebådade dödsfallet på att ställa frågan till David Nessle – Den maskerade proggarens skapare – idag istället, samtidigt som jag ställer hans simultankapacitet på svåra prov genom att be om ett handskrivet kvitto: finns det något hopp?
O ja, menar Nessle, visst finns det hopp – att ingen av oss får magkatarr…
Med andra ord: tidningens dagar är räknade, men Joakim Lindengren, Nessle och de andra fortsätter förstås göra sina serier.

Vem tar emot mig i dörren till den traditionsenliga GP-lunchen om inte… HD:s egen kulturchef. Med hatten på, om ni undrar.
Köerna till buffén är oordnade som vanligt men Sven-Eric Liedman och jag tränger oss rutinerat.
Sen är det bara att börja spekulera i vem som får årets litteraturpris. Jag sätter en hel del på Per Johansson, som utkom med romanen ”Cancersurfare” förra året.

…står man i trycker i sig en foccaccia medan Camilla Läckberg sitter och blir intervjuad bakom en. ”I’ve always loved to write”, säger hon.

…ser man bara minuter senare den iranska medborgarrättsaktivisten Parvin Ardalan ta emot Olof Palme-priset efter att ha talat om demonstrationerna i Iran och feministisk aktivism.

Det känns ungefär som om man väldigt bryskt zappar mellan tevekanaler.

Jag har fått en personlig inbjudan till Bonniers berömda mingelfest på torsdagskvällen. ”Det är alltid fruktansvärt trångt där, men utsikten är fantastisk”, säger folk. Men minglandet som enligt tradition alltid drar igång i montrarna strax innan mässan låser portarna lyder sina egna lagar. Banan är snitslad. I år ska man först gå till Atlas, sedan är det Ordfront som gäller och så vidare till Aftonbladet.

Jag ser mig intensivt om för att hitta någon plockmat, men lågkonjunkturen märks, det är sådant förlagen dragit in på: här finns på sin höjd skålar med jordnötter och salta pinnar. Klockan tickar, vinet skvalpar, magen kurrar. Plötsligt, fråga mig inte hur det gick till, har jag blivit inbjuden till Aftonbladets buffé. Jag följer maten. Missar Bonniers.

Vad är väl en utsikt?

En av mina uppgifter som mässbloggare är att fånga vimlet. Så nu ska jag göra ett försök att agera er utsända vimmelreporter, er skvallerkorre i bloggosfären. Problemet är bara att jag inte har vimlat överhuvudtaget. Hela första mässdagen har snart gått och jag har fortfarande inte tagit mig ner till alla förlagsmontrar på nedervåningen. Nej just det, jag har ännu inte satt min fot därnere. Så det blir en vimmelbild sedd från ovan. Varsågod, mässan torsdag förmiddag, pressens dag: