Bokmässebloggen

Nyligen ställde min norske favoritförfattare Roy Jacobsen in ett samtal på stadsbiblioteket i Malmö. Jag trodde att jag skulle få en ny chans att se honom nu på Bokmässan, men så blev det inte. Istället fick jag trösta mig med Mario Vargas Llosa, på nära håll i DN:s monter.

När Björn Wiman frågar om uppståndelsen i Sverige när Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset och den kritiska debatten om hans kvinnosyn som följde skrattar han. Han är ingen machotyp, nej, i hans familj är hustrun ”master”: ”Jag lyder henne i allt. Jag litar mer på henne än mig själv.” Men tyvärr är machoismen fortfarande stark i samhället och det avspeglas i hans romaner – bara för att en åsikt finns i en roman ska man inte tro att författaren själv står för den.

Liberalen Llosa avskyr nationalism – det är en kollektivism som gör samhället till ett fängelse – och uniformitet: därför tror han på debatt och har ingenting emot att hans egen hållning ifrågasätts, så länge ingen försöker censurera honom. Vilket nyligen hände i Argentina, berättar han upprört – författare som gick samman och ville censurera en kollega. Han är bekymrad över kulturens utveckling: att kulturen har blivit en del av underhållningsindustrin och ersätts av shower och spektakel. Vi accepterar inte längre kultur som är tråkig, eller åtminstone kräver en intellektuell ansträngning. Nåja, tråkig, det kan i alla fall inte den statsmannalike författaren själv beskyllas för. 

Ann

När Herta Müller besökte bokmässan för tjugo år sedan frös hon så mycket att hon var tvungen att gå och köpa sig en rock. När hon kom tillbaka till Rumänien läste hon på etiketten:”Made in Romania”.

Det berättar Müller på den presskonferens hon håller, strålande glad och uppsluppen medan kamerorna blixtrar och hela salen knockas av hennes karisma. Allvarliga frågor blandas med lättsamma, leendet varvas med rynkad panna. Den givna frågan om Nobelpriset förändrat henne och hennes skrivande besvarar hon:

- Jag är densamma, datorn är densamma, pappret är detsamma. Det är bara ett pris. Jag tänker inte på det, om jag inte hade blivit påmind hela tiden.

När en journalist frågar om hennes litterära upplevelser som barn svarar hon att hon inga hade. De barnböcker som fanns var stalinistisk propaganda och hette sådant som ”Den allsmäktiga igelkotten”. I hennes hem användes dessa böcker som kastrullunderlägg. Bristen på litteratur, den hunger som föddes, har gett konsekvenser för livet. De böcker hon läser går rakt in i henne.

- Jag saknar skyddsmekanismer. Jag har ingen rutin att läsa böcker.

Ann

Första gången på Börsen. Bokmässedirektörer och kommunalpolitiker tar alla i hand. Maten är god, hettan är het, klaustrofobi och panikångest underliggande. Nobelpriskandidater minglar med dresscodade förlagsfolk. Jag är här med mitt lördagsseminarium Stig Saeterbakken & Carl-Michael Edenborg , klockan 16 ska vi samtala om Stigs författarskap, det omöjliga & andra person singularis.
Vi hittar ett rökrum & råkar fimpa i ostindiskt porslin.
Så kan det gå.
Ingen var ledsen när vi gick.

…är mycket riktigt Bokmässans oas. Andrum. Puh.

Nyss var det litteraturbar med poeterna och översättarna Ida Linde och Sofia Stenström som översatt dikter av norska Kristin Berget respektive Nobelpristagaren Elfriede Jelinek.

”Gud skapade oss till man och kvinna. Så lättlurade vi är.” Linde pratar om de små förskjutningarna mellan norska och svenska – att bli medveten om dem. Om översättningen som en lyx, en sorts gemenskap i skrivandet.

Stenström pratar om Jelineks dikter vars enhetlighet mer ligger i ton eller temperament än i innehåll. Och när hon läser verkar hennes översättning dessutom helt fantastisk. Expressiv, klingande och dov.

Nästa anhalt på Rum för poesi inleds av Linn Hansén, ”snart lika klassisk på Rum för poesi, som räkmackan på Heaven 23″.

Nu blev jag hungrig.

Men stannar kvar och lyssnar på Beata Berggren som går på Litterär Gestaltning, och sedan palestinske poeten Ghayath Almadhoun som läser på arabiska ur  ”Asylsökande”. Linn Hansén läser den svenska översättningen:

”Vi som sprids omkring som splitter, som slamsor /…/ Vi ber så hemskt mycket om ursäkt /…/ för de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen.”

Detta är helt uppenbart en bok som måste läsas från pärm till pärm.