Bokmässebloggen

I Aftonbladet kulturs monter – Sveriges mest besökta konstverk enligt kulturchef Åsa Linderborg – blir man faktiskt sjösjuk. Och detta beror inte bara på Jan Guillous röst som ekar över gångarna från andra sidan.
Nej, det är snarare den knallgula färgen och framförallt dess arkitektur: det lutande golvet, sluttande plan på alla håll samt hårda och opraktiskt utplacerade bänkar.
Ändå: här slår jag mig ner. Lyssnar på Jenny Tunedal som läser ur ”Mitt krig, sviter”:

”här är en sorts dröm i verkligheten”

Jenny

På en kinesisk lunchrestaurang i direkt närhet till Svenska mässan, höjer sig en röst över sorlet: ”Hallå, jag väntar fortfarande på min irish coffee sedan en halvtimme!”

Jenny

Det ondas ansikte(n) var den tämligen omfattande & mångtydiga rubriken för ett samtal mellan Ferdinand von Schirach, Bettina Balaka & Clemens Meyer, med Aris Fioretos som samtalsledare. Men ondska, herregud, var ska man börja – eller sluta, för den delen?
I Ferdinand von Schirachs fall, var det snarare försvarsadvokaten än författaren som tog till orda, då han menade att det är i rättssalen som det onda översätts till språk. Det är först där vi kan förklara & begripa det.
Också Clemens Meyer, vars hantering av mikrofonen får panelen att fnissande tala om ”onda andar”, pekade på das Böse som ett ”nebulöst begrepp”, men att man som författare åtminstone kan försöka att leva sig in i en gärningsmans huvud. Det tillfredsställer vår tids voyeurism, även om lite obegriplighet alltid återstår. Och måste återstå.
Bettina Balaka, poet, dramatiker och romanförfattare som kommer lite i kläm mellan de mångordiga männen, går närmare själva definitionen genom att peka ut skillnaden mellan det av staten legitimerade dödandet och skadandet, exempelvis i krig, som å andra sidan är den största förbrytelsen i det civila livet.
Någonstans i detta samtal lyckas dock Ferdinand von S gå Clemens Meyer såpass mycket på nerverna att den senare utbrister: När jag sitter med advokatet vid bordet blir jag alltid lite upprörd.
- Det kanske beror på att ni själv suttit i fängelse, inte sant!
Tystnad. En inte helt behaglig sådan.
I Sverige råder väl en form av konsensuskultur, i Tyskland är det raka motsatsen: Streifkultur!

Jenny

Det där med höga ambitioner och goda planeringar… Naturligtvis brakar allt samman. Jag fick, oönskat, min längre paus när seminariet jag skulle gå på klockan 10 flyttats fram ett par timmar, vilket jag upptäcker i sista minuten. Helt villrådig stirrar jag på schemat och försöker hitta en ersättning och en lösning på vad jag ska göra med dagens planer. Det slutar med att jag står och lyssnar med ett halvt öra på en föreläsning om dahlior medan jag panikslaget försöker tänka ut en ny strategi. Dahlian – från vulgär till populär. Nu vet jag det.

Ann

Kikki på mässan, kan det bli bättre än såhär?

På omslaget till serietidningen Kapten Stofils allra sista nummer, bärs den prominente stofilen på bår genom en sörjande folkmassa. Fanorna vajar i vinden. Och i fredags bjöd Kapten Stofil på gravöl här inne på mässan – en ritual jag tyvärr missade. Kanske för att jag var besviken för att de fortfarande inte gjort någon knapp med Lädernuckan på.
Hennes partner Kapten Stofil i all ära, för att inte tala om Den maskerade proggaren, det är ändå nuckan jag vill ha.
Vad gäller serietidningens framtid, passar jag trots det förebådade dödsfallet på att ställa frågan till David Nessle – Den maskerade proggarens skapare – idag istället, samtidigt som jag ställer hans simultankapacitet på svåra prov genom att be om ett handskrivet kvitto: finns det något hopp?
O ja, menar Nessle, visst finns det hopp – att ingen av oss får magkatarr…
Med andra ord: tidningens dagar är räknade, men Joakim Lindengren, Nessle och de andra fortsätter förstås göra sina serier.

Första gången på Börsen. Bokmässedirektörer och kommunalpolitiker tar alla i hand. Maten är god, hettan är het, klaustrofobi och panikångest underliggande. Nobelpriskandidater minglar med dresscodade förlagsfolk. Jag är här med mitt lördagsseminarium Stig Saeterbakken & Carl-Michael Edenborg , klockan 16 ska vi samtala om Stigs författarskap, det omöjliga & andra person singularis.
Vi hittar ett rökrum & råkar fimpa i ostindiskt porslin.
Så kan det gå.
Ingen var ledsen när vi gick.

Klockan är tolv. Seminariesalen där Ann Heberlein och Anders Johansson sitter på ett podium och ska prata utifrån varsin liten svart bok om ondska, är närmast fullsatt. Och om jag hade hoppats på någon slags fajt mellan de skarpa tungorna Heberlein, som jag upplever som en modig men väl moraliserande debattör, och Johansson, som snarare vill vända på begreppen och ifrågasätta vissa förment gemensamma utgångspunkter ur ett kritiskt perspektiv, och dessutom lyfta in litteraturen  – kommer jag snart på andra tankar.

Nej, de är inte här för att fäktas, utan helt enkelt för att diskutera själva begreppet ondska. Exemplen kommer direkt: Hitler, Fritzl, Anders Eklund.

Här kommer jag direkt att tänka på en Rockystripp. Rocky och hans vänner pratar om vem i hela världen som man skulle vilja äta middag med – och folk som väljer godhetens företrädare som Moder Theresa, Ghandi eller Nelson Mandela. Men vad skulle man då prata om, påpekar Rocky, att det är dumt med krig, svält och orättvisor? Det är dumt att folk dödar varandra, etc etc. Så jäkla tråkigt – för man är ju liksom överens om allt. Annat vore det på en middag med Hitler…

Ja, onekligen.

Dramaturgiskt sett är godheten förbannat tråkig, och ett lyckligt slut bygger på inledande motgångar. Detta menar åtminstone Johansson, som lyfter fram litteraturen som vore den dömd till att vara uppbygglig. En ofrånkomlig del av upplysningsprojektet. Och tog den sig bortom det, då vore den inte längre litteratur.

Alltså, frågar sig Johansson och Heberlein. varför har vi ett sånt sjukt sug efter ondska idag? Vad fyller den för funktion?

Och de är tämligen överens: ondskan ersätter alla försök att förstå eller förklara en handling, ett fenomen, en struktur eller en person. Man vill ha en syndabock, helt enkelt. Helst någon utifrån. Ondskans axelmakter. Kriminella invandrare. En psykopat, en pedofil eller en seriemördare. Någon som måste förlora för att vi (de goda) ska vinna. För idén om det onda förutsätter nästan uteslutande att det befinner sig någon annan stans, hos/i den Andre.

Heberlein konkretiserar frågan: varför detta enorma intresse för deckare, och varför är gärningsmannen idag (hos Kepler eller Larsson) helst en besinningslös mördare?

Varför vill folk ha högre straffsatser, snarare än att satsa på vård av kriminella eller förebyggande insatser?

Man vill inte förstå. Man orkar inte. Man vill skylla ifrån sig. Framför allt vill man inte se den ondska – den tendens till onda handlingar – som finns på så mycket närmre håll. Kanske i en själv, till och med. Kanske i ens eget hem.

Sedär ett referat som visst slutade i rena moralkakan.

Men om vi följer Anders Johanssons något motvilliga framtidsvision att OM man kan tänka litteraturen som någonting annat än uppbyggligt, som något bortom ont och gott, något som kan fortsätta att vara överskridande, problematiskt, mångtydigt, finns det kanske ändå något hopp…

Dessa de första dagarna efter valet är det svårt att uppbåda särskilt mycket entusiasm – till exempel över en bokmässa i antågande. Oavsett hur regeringen kommer att sättas samman, kom sverigedemokraterna in i riksdagen, och  på lokal nivå – inte minst här i Skåne – blir man ju rent ut sagt mörkrädd.

Den kulturpolitik som högerregeringen hittills stått för, med sitt ivrigt återkommande mantra ”entreprenörskap” – en tydlig liberalisering med vissa kulturkonservativa inslag – verkar ju faktiskt nästan ok i förhållande till den kulturpolitik som sd lyfter fram.

För här handlar det enligt sd:s Mattias Karlsson på SR:s Kulturnytt om ”att avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra och provocera” (SAY WHAT?!) och samtidigt införa ”ett större inslag” av politisk styrning av Kulturrådet ” utifrån vad man bedömer vara konstruktiv, positiv och samhällsnyttig kultur”.

Vad är det för positiv kultur vi snackar om, då?

Ja inte är det nåt jävla flum eller smalkultur som vi kulturarbetare och annat vänsterfolk ostört fått diktera iallafall. Om detta råder inget tvivel om man frågar Helsingborgs egen riksdagskandidat Björn Söder, vilket Sydsvenskan gjorde förra veckan.

Skånskt kulturarv och knätofsar, medeltidsvecka och midsommarfirande i all ära – men är det dom ELLER Skånes Dansteater? Är det Malmö opera ELLER julafton som gäller?

Man vill också avskaffa anslag till verksamheter som befrämjar ”den multikulturella samhällsordningen”.

Kan detta månne också beröra årets tema för bokmässan: Afrika?

En anledning till att jag trots allt ser fram emot mässan som ju slår upp portarna på torsdag – är den diskussion som kommer att föras där, det intellektuella motståndsarbetet som redan satts igång, och vart detta kommer att leda.

Första punkten för min del blir ett seminarium om ondska. Känns ovanligt passande.