Bokmässebloggen

Inom kort börjar seminariet där Sören Sommelius och Tariq Ali samtalar om Obama. Inger den amerikanske presidenten fortfarande hopp?

Att Rum för poesi är det enda där man läser och diskuterar poesi här på mässan – är inget mindre än skandal! Inte ett enda annat seminarium vikt åt poesin finns det! Helt sjukt, ju!
Tackochlov ser det annorlunda ut på mässgolvet. I detta nu läser Jenny Wrangborg i Aftonbladets monter: ”jag är ingen maskin, jag är en människa”.

På omslaget till serietidningen Kapten Stofils allra sista nummer, bärs den prominente stofilen på bår genom en sörjande folkmassa. Fanorna vajar i vinden. Och i fredags bjöd Kapten Stofil på gravöl här inne på mässan – en ritual jag tyvärr missade. Kanske för att jag var besviken för att de fortfarande inte gjort någon knapp med Lädernuckan på.
Hennes partner Kapten Stofil i all ära, för att inte tala om Den maskerade proggaren, det är ändå nuckan jag vill ha.
Vad gäller serietidningens framtid, passar jag trots det förebådade dödsfallet på att ställa frågan till David Nessle – Den maskerade proggarens skapare – idag istället, samtidigt som jag ställer hans simultankapacitet på svåra prov genom att be om ett handskrivet kvitto: finns det något hopp?
O ja, menar Nessle, visst finns det hopp – att ingen av oss får magkatarr…
Med andra ord: tidningens dagar är räknade, men Joakim Lindengren, Nessle och de andra fortsätter förstås göra sina serier.

Expressen eller Aftonbladet? Denna ständigt aktuella för att inte säga livsavgörande fråga ställdes en gång av Tage Danielsson och Gösta Ekman, och ibland tvingas man ställa den till sig själv där i tobaksaffären.

För min del sker det oftast utifrån deras kultursidor och dagsformen. Men trots att valet kan vara besvärligt – så vill man gärna kunna välja.

Så, hur ser då förhållandet ut mellan Bonnierstidningarna Expressen och DN? Det är inte utan att dom delat på ett gäng chefer och skribenter, som gått från A till B eller tvärtom. Detta visste vi ju.

Och jag kan fatta att det är tråkigt att stå ensam i sin monter när man kan dela den med sina kompisar och kolleger. För små aktörer med lite resurser är det snarare regel än undantag att man delar, framförallt för att hålla ner kostnaderna.

Och jag fattar att Bonniers vill sälja DN på morgonen och Expressen på kvällen. Två liberala tidningar som har vissa gemensamma nämnare. Men att dessutom dela monter?!

Jag är ledsen, men för mig som vill upprätthålla illusionen om skillnad och integritet, blablabla, känns detta både lite gammaldags och en anings aning övertydligt.

Klockan är tolv. Seminariesalen där Ann Heberlein och Anders Johansson sitter på ett podium och ska prata utifrån varsin liten svart bok om ondska, är närmast fullsatt. Och om jag hade hoppats på någon slags fajt mellan de skarpa tungorna Heberlein, som jag upplever som en modig men väl moraliserande debattör, och Johansson, som snarare vill vända på begreppen och ifrågasätta vissa förment gemensamma utgångspunkter ur ett kritiskt perspektiv, och dessutom lyfta in litteraturen  – kommer jag snart på andra tankar.

Nej, de är inte här för att fäktas, utan helt enkelt för att diskutera själva begreppet ondska. Exemplen kommer direkt: Hitler, Fritzl, Anders Eklund.

Här kommer jag direkt att tänka på en Rockystripp. Rocky och hans vänner pratar om vem i hela världen som man skulle vilja äta middag med – och folk som väljer godhetens företrädare som Moder Theresa, Ghandi eller Nelson Mandela. Men vad skulle man då prata om, påpekar Rocky, att det är dumt med krig, svält och orättvisor? Det är dumt att folk dödar varandra, etc etc. Så jäkla tråkigt – för man är ju liksom överens om allt. Annat vore det på en middag med Hitler…

Ja, onekligen.

Dramaturgiskt sett är godheten förbannat tråkig, och ett lyckligt slut bygger på inledande motgångar. Detta menar åtminstone Johansson, som lyfter fram litteraturen som vore den dömd till att vara uppbygglig. En ofrånkomlig del av upplysningsprojektet. Och tog den sig bortom det, då vore den inte längre litteratur.

Alltså, frågar sig Johansson och Heberlein. varför har vi ett sånt sjukt sug efter ondska idag? Vad fyller den för funktion?

Och de är tämligen överens: ondskan ersätter alla försök att förstå eller förklara en handling, ett fenomen, en struktur eller en person. Man vill ha en syndabock, helt enkelt. Helst någon utifrån. Ondskans axelmakter. Kriminella invandrare. En psykopat, en pedofil eller en seriemördare. Någon som måste förlora för att vi (de goda) ska vinna. För idén om det onda förutsätter nästan uteslutande att det befinner sig någon annan stans, hos/i den Andre.

Heberlein konkretiserar frågan: varför detta enorma intresse för deckare, och varför är gärningsmannen idag (hos Kepler eller Larsson) helst en besinningslös mördare?

Varför vill folk ha högre straffsatser, snarare än att satsa på vård av kriminella eller förebyggande insatser?

Man vill inte förstå. Man orkar inte. Man vill skylla ifrån sig. Framför allt vill man inte se den ondska – den tendens till onda handlingar – som finns på så mycket närmre håll. Kanske i en själv, till och med. Kanske i ens eget hem.

Sedär ett referat som visst slutade i rena moralkakan.

Men om vi följer Anders Johanssons något motvilliga framtidsvision att OM man kan tänka litteraturen som någonting annat än uppbyggligt, som något bortom ont och gott, något som kan fortsätta att vara överskridande, problematiskt, mångtydigt, finns det kanske ändå något hopp…

Dessa de första dagarna efter valet är det svårt att uppbåda särskilt mycket entusiasm – till exempel över en bokmässa i antågande. Oavsett hur regeringen kommer att sättas samman, kom sverigedemokraterna in i riksdagen, och  på lokal nivå – inte minst här i Skåne – blir man ju rent ut sagt mörkrädd.

Den kulturpolitik som högerregeringen hittills stått för, med sitt ivrigt återkommande mantra ”entreprenörskap” – en tydlig liberalisering med vissa kulturkonservativa inslag – verkar ju faktiskt nästan ok i förhållande till den kulturpolitik som sd lyfter fram.

För här handlar det enligt sd:s Mattias Karlsson på SR:s Kulturnytt om ”att avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra och provocera” (SAY WHAT?!) och samtidigt införa ”ett större inslag” av politisk styrning av Kulturrådet ” utifrån vad man bedömer vara konstruktiv, positiv och samhällsnyttig kultur”.

Vad är det för positiv kultur vi snackar om, då?

Ja inte är det nåt jävla flum eller smalkultur som vi kulturarbetare och annat vänsterfolk ostört fått diktera iallafall. Om detta råder inget tvivel om man frågar Helsingborgs egen riksdagskandidat Björn Söder, vilket Sydsvenskan gjorde förra veckan.

Skånskt kulturarv och knätofsar, medeltidsvecka och midsommarfirande i all ära – men är det dom ELLER Skånes Dansteater? Är det Malmö opera ELLER julafton som gäller?

Man vill också avskaffa anslag till verksamheter som befrämjar ”den multikulturella samhällsordningen”.

Kan detta månne också beröra årets tema för bokmässan: Afrika?

En anledning till att jag trots allt ser fram emot mässan som ju slår upp portarna på torsdag – är den diskussion som kommer att föras där, det intellektuella motståndsarbetet som redan satts igång, och vart detta kommer att leda.

Första punkten för min del blir ett seminarium om ondska. Känns ovanligt passande.