Bokmässebloggen

Malte Persson! Han var inte sprallig kan jag säga, men väl nervös. Dessutom har han kritstrecksrandig kostym.
”Det börjar i Göteborg, sen blir det bara ännu värre.”

Jenny

Nedräkningen har börjat. Om en dryg timme koras GP:s litteraturpristagare (eller vad man ska kalla det) för i år, och medan jag tar spårvagnen in till stan mot Liseberg där den årliga lunchen hålles försöker jag som vanligt klura ut vem det kan bli.
Låt mig tippa på Malte Persson, som i våras utkom med snitsiga diktsamlingen Underjorden, ett gäng sonetter som utspelar sig såväl i Stockholms t-bana som i den grekiska mytologins dödsrike. Dessutom kommer Malte från Göteborg & det är knappast en nackdel i sammanhanget.
Om Malte verkar ovanligt sprallig på lunchen, är saken så gott som biff.

Kultur, visst är det KUL?!

Jenny

k

På omslaget till serietidningen Kapten Stofils allra sista nummer, bärs den prominente stofilen på bår genom en sörjande folkmassa. Fanorna vajar i vinden. Och i fredags bjöd Kapten Stofil på gravöl här inne på mässan – en ritual jag tyvärr missade. Kanske för att jag var besviken för att de fortfarande inte gjort någon knapp med Lädernuckan på.
Hennes partner Kapten Stofil i all ära, för att inte tala om Den maskerade proggaren, det är ändå nuckan jag vill ha.
Vad gäller serietidningens framtid, passar jag trots det förebådade dödsfallet på att ställa frågan till David Nessle – Den maskerade proggarens skapare – idag istället, samtidigt som jag ställer hans simultankapacitet på svåra prov genom att be om ett handskrivet kvitto: finns det något hopp?
O ja, menar Nessle, visst finns det hopp – att ingen av oss får magkatarr…
Med andra ord: tidningens dagar är räknade, men Joakim Lindengren, Nessle och de andra fortsätter förstås göra sina serier.

Första gången på Börsen. Bokmässedirektörer och kommunalpolitiker tar alla i hand. Maten är god, hettan är het, klaustrofobi och panikångest underliggande. Nobelpriskandidater minglar med dresscodade förlagsfolk. Jag är här med mitt lördagsseminarium Stig Saeterbakken & Carl-Michael Edenborg , klockan 16 ska vi samtala om Stigs författarskap, det omöjliga & andra person singularis.
Vi hittar ett rökrum & råkar fimpa i ostindiskt porslin.
Så kan det gå.
Ingen var ledsen när vi gick.

Hur ska Caroline af Ugglas terapibok skriven i samarbete med den folkkäre poeten & psykologen UKON läsas? För att den ska platsa på Rum för poesi – som dikt såklart.
303 sidor found poem, menar UKON, varken mer eller mindre. Hon läser hans barndomsminnen, han läser hennes.
”Detta är mitt allra första minne” – à la Georges Perecs ”Jag minns”.
Svårast för Ugglas: att hålla sig för skratt… Svårast för UKON: låta bli att messa på scen.