Bokmässebloggen

Sist jag såg Helén Enqvist och Johanna Daehli från halvhelsingborgska förlaget Sekwa, stormade de förbi tillsammans med sin författare Lubna Al-Hussein påväg till ett seminarium.
Idag är Lubnas bok slutsåld, Sekwa har fått en helsida i DI, och varit med i både Rapport och på TV 4:s nyheter.
Här står Helén i montern som de delar med Elisabeth Grate, vilken i sin tur hade förlorat rösten redan på fredag eller kanske lördag förmiddag.
Själv är jag också rätt kraxig vid dethär laget, men kan fortfarande göra mig förstådd. Anyway, snart är det slut. Större & mer välbesökt mässa än någonsin. Men jag envisas med att ogilla stiffa Park & tar varje tillfälle att gå på de alternativa kulturevenemangen.
Ett besök på Konsthallens utställning Disidentification kan till exempel ha räddat dagen.
Krax och farväl!

Temat för årets bokmässa är som bekant inte ett land, inte ett språkområde, utan en hel fucking kontinent. Och det är inte vilken kontinent som helst, utan Afrika. Den vita fläcken på den vite mannens karta. Célines malariadrömmar. Poeten och sedermera vapenhandlaren Rimbauds sista utpost. Le Clézios barndoms landskap. Etc etc.

En kontinent som inte längre är objekt – utan sedan länge subjekt i pluralis. Moderna, självständiga subjekt, med egna röster. Och egna enskilda erfarenheter. Oavsett om bokmässan siktar på att problematisera idén om detta ”Afrika” på seminarium efter seminarium, känns utgångspunkten skev.

Tänk er själva en bokmässa med tema Europa, vad skulle en sådan handla om?!

Och när nu alla dessa afrikanska författare översätts till andra språk, kan jag inte annat än häpna över omslagen. Kolla till exempel på de olika översättningarna av Irene Sabatini från Zimbabwe och hennes debutroman ”Pojken på andra sidan” som jag recenserade i förra veckan.

Eller varför inte kongolesiske Alain Mabanckous ”Ett piggsvins memoarer”.

Det är idel starka färger, vilda djur, inhemska mönster och typiska träd på savannen.

Nej, BILDEN av Afrika överskuggar onekligen det mångfaldiga Afrika som också lär finnas där, någonstans. Jag hoppas hitta åtminstone en del av det på bokmässan.

En händelse som i det här sammanhanget ser ut som en tanke är leopardfläckarna på min kofta ovan…

Vad tänkte jag på, egentligen? Tro det om du kan, men inte var det att jag skulle matcha bokmässetemat med skönt etnostereotypt vilddjursmönster iallafall.

Jag ber härmed alla leoparder tusen gånger om ursäkt.

Dessa de första dagarna efter valet är det svårt att uppbåda särskilt mycket entusiasm – till exempel över en bokmässa i antågande. Oavsett hur regeringen kommer att sättas samman, kom sverigedemokraterna in i riksdagen, och  på lokal nivå – inte minst här i Skåne – blir man ju rent ut sagt mörkrädd.

Den kulturpolitik som högerregeringen hittills stått för, med sitt ivrigt återkommande mantra ”entreprenörskap” – en tydlig liberalisering med vissa kulturkonservativa inslag – verkar ju faktiskt nästan ok i förhållande till den kulturpolitik som sd lyfter fram.

För här handlar det enligt sd:s Mattias Karlsson på SR:s Kulturnytt om ”att avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra och provocera” (SAY WHAT?!) och samtidigt införa ”ett större inslag” av politisk styrning av Kulturrådet ” utifrån vad man bedömer vara konstruktiv, positiv och samhällsnyttig kultur”.

Vad är det för positiv kultur vi snackar om, då?

Ja inte är det nåt jävla flum eller smalkultur som vi kulturarbetare och annat vänsterfolk ostört fått diktera iallafall. Om detta råder inget tvivel om man frågar Helsingborgs egen riksdagskandidat Björn Söder, vilket Sydsvenskan gjorde förra veckan.

Skånskt kulturarv och knätofsar, medeltidsvecka och midsommarfirande i all ära – men är det dom ELLER Skånes Dansteater? Är det Malmö opera ELLER julafton som gäller?

Man vill också avskaffa anslag till verksamheter som befrämjar ”den multikulturella samhällsordningen”.

Kan detta månne också beröra årets tema för bokmässan: Afrika?

En anledning till att jag trots allt ser fram emot mässan som ju slår upp portarna på torsdag – är den diskussion som kommer att föras där, det intellektuella motståndsarbetet som redan satts igång, och vart detta kommer att leda.

Första punkten för min del blir ett seminarium om ondska. Känns ovanligt passande.