Bokmässebloggen

Det ondas ansikte(n) var den tämligen omfattande & mångtydiga rubriken för ett samtal mellan Ferdinand von Schirach, Bettina Balaka & Clemens Meyer, med Aris Fioretos som samtalsledare. Men ondska, herregud, var ska man börja – eller sluta, för den delen?
I Ferdinand von Schirachs fall, var det snarare försvarsadvokaten än författaren som tog till orda, då han menade att det är i rättssalen som det onda översätts till språk. Det är först där vi kan förklara & begripa det.
Också Clemens Meyer, vars hantering av mikrofonen får panelen att fnissande tala om ”onda andar”, pekade på das Böse som ett ”nebulöst begrepp”, men att man som författare åtminstone kan försöka att leva sig in i en gärningsmans huvud. Det tillfredsställer vår tids voyeurism, även om lite obegriplighet alltid återstår. Och måste återstå.
Bettina Balaka, poet, dramatiker och romanförfattare som kommer lite i kläm mellan de mångordiga männen, går närmare själva definitionen genom att peka ut skillnaden mellan det av staten legitimerade dödandet och skadandet, exempelvis i krig, som å andra sidan är den största förbrytelsen i det civila livet.
Någonstans i detta samtal lyckas dock Ferdinand von S gå Clemens Meyer såpass mycket på nerverna att den senare utbrister: När jag sitter med advokatet vid bordet blir jag alltid lite upprörd.
- Det kanske beror på att ni själv suttit i fängelse, inte sant!
Tystnad. En inte helt behaglig sådan.
I Sverige råder väl en form av konsensuskultur, i Tyskland är det raka motsatsen: Streifkultur!

Jenny

Apropå depressioners underhållningsvärde – ja, som Jenny konstaterar nedan lydde Jonathan Franzens teori: ”ju mer depressiv desto roligare” – var det ett tema som kom upp också på seminariet ”Sprickor” med tre unga tyska författare: Silke Scheuermann, Angelika Reitzer och Peter Stamm. De tre har alla skrivit mörka böcker om samtiden och är rörande överens om behovet av svärta och olycka i litteraturen. Stamm menar att litteraturens roll är att föra läsaren till katharsis: han vill att vi ska uppröras och att våra ögon ska öppnas. Sannfärdighet, kallar Reitzer det – ”Ett stort ord, men jag tror inte att man kommer ifrån det.” Scheuermann känner sig tröstad av att läsa om olycka, helt enkelt för att det har blivit till litteratur. Dessutom behöver inte ensamhet, till exempel, vara något negativt.

Som Stamm slår fast: det finns ingenting så deprimerande som litteratur om lycka.

Ann

Författare utan gränser, det är Dimitré Dinev som flytt från Bulgarien till Österrike och Terézia Mora, som lämnat Ungern för Tyskland. Men samtalet dem emellan kom inte minst att handla om begränsningens möjligheter. För Mora, som är uppvuxen i ett flerspråkigt gränsland, är tyska hennes litterära språk. När hon kom till Tyskland som nittonåring var hon, på grund av sitt hat mot barndomen och repressionen i landet, stum på två språk. Nu experimenterar hon med att skriva på ungerska, barndomsspråket, för att se vad som händer – och det är ett helvete. Som att lära sig tala på nytt.

Dinev däremot var tvungen att lära sig tyska för att överleva i det nya landet, för att köpa bröd, för att söka jobb. Att han inte hade någon banrdom i språket ser han som en god sak: därför upplever han inga gränser, ingen auktoritet. Också litterärt är det lyckosamt att inte kunna ett språk komplett, menar han: ”Jag måste upptäcka språket igen och igen. Det ger mig lust till skrivandet.” Alla de hemligheter som finns i ett språk gör honom sugen på att utforska – och dessutom har han upptäckt hur få ord som egentligen behövs för att berätta en historia: ”Ju färre ord, desto bättre fantasi.”

De få orden har i alla fall inte hindrat honom från att skriva en tjock bok – hans senaste roman, Änglatungor, är på närmare 600 sidor och väger i original ett kilo: ”Jag är glad att ha skrivit en bok som kan döda en kritiker.”

Ann

Det finns en tråd i de programpunkter jag hittills bevistat på bokmässan – jag skulle inte kalla den röd, kanske snarare gråsvart. Det är det mörka tyska arvet, kriget, det andra och det kalla, nazismen, kommunismen, diktaturen. Svante Weyler talade om tungsinnet i den tyska litteraturen, något han på sätt och vis saknar hos de yngre författarna, som ägnar sig åt andra frågor och inte längre gräver ner sig i det förflutna. Det förflutnas blytunga skugga är däremot det stora temat för de författare som diskuterades av Sture Packalén och Barbro Eberan på ett seminarium under rubriken Skuld, skam och bot, med Arne Ruth som moderator. Det handlade om det tabu skuldfrågan utgjorde i Tyskland de närmsta decennierna efter kriget och hur litteraturen kom att fungera som ett reflektionsmedel. Att Tyskland – och då framförallt Västttyskland, i DDR existerade inte skuldfrågan överhuvudtaget, det var Hitlermotståndarnas land – fick ta på sig en kollektiv skuld från hela omvärlden innebar att man tvingades göra upp med det förflutnas gärningar. Heinrich Böll till exempel agerade som nationens samvete och bedrev ett sorgearbete för hela folket. När Günter Grass, moralpredikanten nummer ett, erkände att han varit SS-soldat besvarade elaka tungor frågan varför han dröjt så länge med sin bekännelse med att han ville vänta tills han fått Nobelpriset. Själv svarade han att han inte kunnat tala om det tidigare, eftersom han kände sådan skuld och skam. Numera är skuldbearbetningen en integrerad del av nationens historia. Också Herta Müller talade om det arv tyskarna har att bearbeta – i Sverige är vi inte så historiskt belastade, vi har vårt ”huvud fritt”. En författare väljer inte sitt tema, enligt Müller, temat väljer författaren: hon är dömd att skriva om det som berör henne. För henne själv är det diktaturen hon måste skriva om, men hon tror egentligen att all litteratur kommer ur en vrå där människan känner sig skadad: ”Det som är fientligt producerar litteratur.” Samtalet mellan Anne Swärd, Sigrid Combüchen och rumänska Ioana Parvalescu handlade mestadels om trevligare saker, som möjligheten att resa i tiden, men nuddade också vid förhållandena under diktaturen. Dessa är nämligen, menar Parvalescu, anledningen till att rumänerna älskar historiska romaner – de har upplevt så mycket historieförfalskning att de nu vill de läsa om hur det verkligen var. Själv drömmer hon sig tillbaka till la belle epoque, det kosmopolitiskt sjudande Bukarest kring förra sekelskiftet. Ja, hon har rentav levt i den tiden säger hon apropå sin roman Livet börjar på fredag – boken är ett resultat av att hon alltid önskat sig att göra en tidsresa till det förflutna. Framtiden däremot skulle hon aldrig våga resa i.

Ann

När Herta Müller besökte bokmässan för tjugo år sedan frös hon så mycket att hon var tvungen att gå och köpa sig en rock. När hon kom tillbaka till Rumänien läste hon på etiketten:”Made in Romania”.

Det berättar Müller på den presskonferens hon håller, strålande glad och uppsluppen medan kamerorna blixtrar och hela salen knockas av hennes karisma. Allvarliga frågor blandas med lättsamma, leendet varvas med rynkad panna. Den givna frågan om Nobelpriset förändrat henne och hennes skrivande besvarar hon:

- Jag är densamma, datorn är densamma, pappret är detsamma. Det är bara ett pris. Jag tänker inte på det, om jag inte hade blivit påmind hela tiden.

När en journalist frågar om hennes litterära upplevelser som barn svarar hon att hon inga hade. De barnböcker som fanns var stalinistisk propaganda och hette sådant som ”Den allsmäktiga igelkotten”. I hennes hem användes dessa böcker som kastrullunderlägg. Bristen på litteratur, den hunger som föddes, har gett konsekvenser för livet. De böcker hon läser går rakt in i henne.

- Jag saknar skyddsmekanismer. Jag har ingen rutin att läsa böcker.

Ann

Varför är Tysklands kärlek till Sverige obesvarad? Just i år stämmer visserligen inte det där, omkring 25 tyska titlar ges ut bara i höst – så stor roll spelar bokmässeeffekten. Men innan årets boom har det väl varit så att medan tyskarna slukar allt med en röd stuga på omslaget börjar svensken snarka bara de ser ett tyskt ü.

Under hans tid som förläggare var Wallraff den enda tyska författare Norstedts inte förlorade pengar på, konstaterar Svante Weyler på det seminarium som både är min introduktion till bokmässans tyska tema och första programpunkt överhuvudtaget. Tysk-svensk litterär roulette lyder rubriken, och med det menar moderatorn Jens Christian Brandt att bokmarknadens intresse är ett oförutsägbart spel. Diskussionen handlar mycket om just marknadens och förlagskulturens realiteter. När den litterära agenten Gudrun Hebel försökt sälja in tyska böcker till svenska förlag har  haken ofta varit att tyskar ansetts tråkiga. Ingen köper en bok av en tråkig författare.

Weyler är inne på samma sak. För ett par decennier sedan hade de tyska förläggarna själva den synen: författarna var trista. ”Det är ingen som kan berätta i det här landet. Bara språkkritik, språkkritik, språkkritik.” Själv hör Weyler till de som kan sakna det tyska tungsinnet, nu när den litterära vinden vänt och också tyskspråkiga författare berättar berättelser, på anglosaxiskt manér.

Trots det växande intresset här i Sverige är det framför allt de mindre förlagen som vågar satsa på översättningar. Det finns en risk med det, att den översatta litteraturen från andra länder än engelskspråkiga hamnar i periferin och blir lika marginaliserad som poesin, enligt Weyler. Så når den bara fram till en liten grupp entusiaster. Även om vi nu ser en mängd unga författare uppmärksammas, flera av mässans gäster är debutanter, är frågan om vi kommer att kunna följa deras författarskap. Vart tog till exempel den hyllade Judith Hermann vägen?

Vad är det då som gör att den tyska litteraturen inte får fäste på svensk mark, om nu den bristande humorn bara är en myt? Weyler menar att det hänger samman med det svaga intresset för det tyska samhället.

- För att en främmande litteratur ska få en stark ställning krävs mer än böcker. Det behövs stjärnor, det krävs engagemang och närhet.

Dessutom har den tyska litteraturen blivit alltför lik den svenska. Det finns inte längre någon specifik tysk fråga. Weyler har en lösning på det bristande engagemanget:

- Skicka alla barn till Berlin!

Ann

Detta med invigningstal på tyska av olika välputsade herrar, bland andra Göteborgs stads kulturchef Björn Sandmark som dessutom är ett ess på tysk litteratur – samt bokmässans Anna Falck, har sina… akustiska och språkförbistriga begränsningar. Detta att jag inte lyckas ladda upp en bild av tillställningen utan att en flint sticker upp längst ner på bilden gör inte saken bättre.
Men föregående seminarium på mässans övergripande tema var en vänlig övning mellan de fyra deltagarna i själva motsatsen till konsensus. Fanns det för de tre länderna en gemensam litteratur? Nej, men många!

Jenny

Elisabeth Geiger Poignant, så heter den geniala simultantolken. Hon har nu rusat från invigningstalet med Müller till seminariet Tre länder, ett språk – tre länder, en litteratur? med Felicitas Hoppe, Peter Stamm, Anna Mitgusch & Peter von Matt.
Kön ringlade lång till detta seminarium, men trots anstormningen var den muntre göteborgske ordningsvakten betydligt mer nöjd med bokmässepubliken än när han höll på att få ett glas i huvudet i lördags kväll – på en annan arbetsplats, naturligtvis…
Moderatorn heter Wittgenstein i efternamn, bara en sån sak. Och nu går jag och hämtar ett par lurar så jag kan njuta av Poignants oerhörda jobb!

Jenny