Heja Helsingborg!
En film om våldet som säkerhetsventil och substitut, om ett killgäng i sena tonåren som spelar korpfotboll och hivar bärs, skriver HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl om Robert Lillhongas film Hata Göteborg.
Bildmaterial
Nicolaj Schröder spelar center i Robert Lillhongas film "Hata Göteborg".
Hata Göteborg, betyg: 4
Regi: Robert Lillhonga
I rollistan: Nicolaj Schröder, Andreas Karoliussen, Alexander Stocks, Magnus Skog
Premiär i dag på Filmstaden, Helsingborg
BIO. Jag var på Olympia vid HIF:s hemmapremiär mot Gefle häromveckan. Jag hörde klacken vråla att de hatar Malmö och att de vill leva och dö i Skåne innan de med ölstinna röster stämde upp "Vi är Skånes stolthet". Matchvärdar och säkerhetsvakter möttes med våldsam aggression: "Far åt helvete era fittor!!". Jag drog mig bort därifrån innan tumultet var ett faktum och tittade på den mediokra matchen från en tryggare position högst upp så långt därifrån som möjligt.
När jag nu ser Robert Lillhongas film "Hata Göteborg" tänker jag emellertid på den där stunden på södra stå. Ty detta är en film som handlar om några av de som skulle kunnat ha varit på plats. Och som säkert var det. En film om våldet som säkerhetsventil och substitut, om ett killgäng i sena tonåren som spelar korpfotboll och hivar bärs och som styrs av Jonas Mitander (Schröder). Störst, starkast, ensammast. Med kraft att styra gängets svagare medlemmar och så Johan (Karoliussen) som är den ur vars perspektiv berättelsen växer fram och som till slut konfronterar sitt eget samvete.
Det är sommar i Helsingborg — och det vet vi alla att det är en underbar tid; Sundet glittrar, gräset är grönt och mjukt, kvällarna långa och som gjorda för att grilla och umgås. Och för att äntligen bli accepterade som medlemmar i HIF:s firma och kunna visa att man är Riktiga Män när nu Blåvitt från Göteborg med sina puckade fans kommer på besök. Denna sommar, då så mycket ska avgöras, ansluter en främmande fågel, Isak just från Göteborg, som redan gjort sina backpackerslärdomar, som gillar att laga indisk mat och som tror att saker kan vara annorlunda. Att han är hyfsad i fotboll gör saken än mer komplicerad.
På "Gökboet"-vis blir han den som driver fram konflikterna som finns där under förtryckets och könsrollens yta.
Jag tycker om Robert Lillhongas film. Att det är lågbudget och resurssvagt behöver man inte vara i tvivelsmål om. Det fladdrar av enkel teknik i motljusbilderna, men vinklar och bildspråk och klippning är det inget fel på. Men om nu tekniska brister och något opolerat skådespeleri finns där (och det gäller egentligen mest de små vuxenbirollerna) kompenseras detta med engagemang och en närvaro i berättelsen som skapar öppningar för oss i publiken. Ja, så här kan det se ut! Så här kan snacket gå. Så här tänker och känner man. Just så här ser den förvirrade tiden ut då man söker en form att låta personligheten stelna i. Så här ser drömmarna — och mardrömmarna — ut. Klassperspektivet är tydligt, detta är ungdomsgenerationen som inte fått något gratis. I avsaknad av finlir finns äkthet, autencitet och närvarokänsla såväl på läktaren (=biofåtöljen) som i samtiden.
I den givna jämförelsen med fjolårets stora svenska lågbudgetsuccé med ett liknande anslag — "Farväl Falkenberg" — är "Hata Göteborg" mer fyrkantig och mindre subtil. Utforskningen av att vara ung man — eller förväxt pojke med för stora muskler och för liten erfarenhet — är inte existentiell på samma sätt. Den här filmen påminner mer om "Fjorton suger" i stil och inte bara för att en del av de unga aktörerna är desamma. Här är det raka rör och tydliga konflikter. Men OK, något tillrättalagt, rejält politiskt korrekt, visst. Men vad gör väl det när jag bryr mig om Lillhongas personer, när jag känner med den utsatte och engagerar mig i konflikterna i gänget. Och när väl konfrontationen kommer, bortom alla andra möjligheter, när firman från Göteborg marscherar upp och brutalitetens orgasm närmar sig, sker det i plötslig slow motion, de där utdragna, outhärdliga och avgörande ögonblicken och det är riktigt bra gjort.
Det är möjligt att om filmen hade hetat "Hata Helsingborg" och handlat om ett motsvarande ungdomsgäng någon annanstans i Sverige att betyget hade stannat vid godkänt. Men Robert Lillhonga har Helsingborg i sitt blodomlopp. Det är en ovanlig (och spännande) upplevelse att stiga in och ut ur filmen bara genom att gå och se den. Utanför Filmstaden på Södergatan lever Helsingborg. Scandline-färjorna rör sig fram och tillbaka över Sundet, ungdomsgängen sitter där nere på Gröningen och grillar (och "Hata Göteborg" blir plötsligt en påminnelse om den skandal det är att strandpromenaden inte är färdig!) och allt är igenkännbart som en del av den verklighet som just nu föds i denna ljuva försommar. Den unika upplevelsen höjer denna ovanliga films kvalitéer. Särskilt eftersom jag redan har en ståplatsbiljett säkrad till derbyt mot MFF om en och en halv vecka.
gunnar.bergdahl@hd.se
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus