Strålande hantverk - men inte mer
Bildmaterial
Robert Downey jr som den besatte journalisten som försöker avslöja seriemördaren
Zodiac, betyg: 3
Regi: David Fincher
I rollistan: Jake Gyllenhaal, Mark Ruffalo, Robert Downey jr, Chloë Sevigny
Premiär i går på Filmstaden, Helsingborg
BIO. Efter de senaste årens veritabla frosseri i sjuka psyken väljer David Fincher att ännu en gång placera en seriemördare i centrum för en film. Fincher gjorde redan 1995 ”Se7en”, en av de allra bästa, otäckaste och mest fantasifulla filmerna på temat — varför återvänder han till brottsplatsen? ”Zodiac”, som för övrigt tävlar i Cannes, inger redan från början vissa farhågor.
Offrens karaktärer etableras i en skicklig snabbskiss innan de mördas, och kvinnan är förstås sexuellt utlevande, just den sort som regissörer gillar att skicka mördare på. En annan varningssignal är Tarantino-faktorn, alltså småironiskt uttalad inspiration från seriemagasin, äldre våldsaction, underhållningsromaner och så vidare. Hos filmskapare med mindre genrekärlek än den begåvade Quentin Tarantino själv blir den ofta ett alibi för ren konservatism. I "Zodiac" finns antydningar i den riktningen, och filmen är till råga på allt ”based on a true story”. All kritik skulle därför kunna besvaras med att ”det här är ju en lek med genren och tidsmarkörerna” eller att ”det var ju så här det var”. Ett vattentätt upplägg.
Men Fincher är ute efter något som bär eko från hans tidigare filmer, nämligen fiktionens, berättelsernas, starka kraft i formandet av verkligheten. Ur den synvinkeln är Zodiac-mördaren som härjade i San Fransisco-området under några år där 60-talet mötte 70-talet ett intressant fenomen. Zodiac var den första storskaligt mediala mördaren, och tros ha minst fem människors liv på sitt samvete. Polisen hittade honom aldrig, trots — eller kanske på grund av — att han hade intensiv kontakt med pressen. Berättelsen om Zodiac skrevs, kan man säga, i samspel med mördaren. Den första Dirty Harry-filmen, 1971, baserades löst på fallet.
Zodiac skickade brev och kodade meddelanden till bland annat San Fransisco Chronicle där Robert Graysmith, vars böcker filmen bygger på, ägnade sig åt att teckna Nixonkarikatyrer. Graysmith spelas av Jake Gyllenhaal som en försynt småbarnspappa och är tillsammans med den försupne kriminalreportern Paul Avery (Downey) och polisinspektören David Toschi (Ruffalo) filmens dynamiska huvudrollstrio.
De kämpar med och mot varandra. Filmen skildrar hur tidningarna publicerade Zodiacs brev och hårdbevakade fallet, med följden att polisen drunknade i tips och erkännanden. Liksom Toschi frågar man sig i vilken utsträckning Zodiac drevs av uppmärksamheten.
Filmen ger inget svar och innehåller inga rungande dramatiska crescendon. Den följer förhållandevis lågmält tecknarens, reporterns och polisens liv i Zodiacs kraftfält.
De rör sig i en mörk och otrivsam filmisk värld där ingen vila, bara utmattning, finns. Gardinerna är fördragna, hemmen är trånga, fulla av döda vinklar dit det elektriska ljuset inte når. Fincher faller inte för frestelsen att låta den kaliforniska solen kontrastera mot spekulationer i mördarens mörka psyke. Miljöerna är omsorgsfullt skapade med känsligt valda tidsmarkörer. Det filmiska hantverket är helt enkelt strålande, bortom all slentrian. Slentrianmässig är däremot Robert Downey Jr i sin supar- och knarkarroll, men han vägs upp av en finstilt Gyllenhaal och av Mark Ruffalos varma polisman, mer lik Peter Falks Columbo än Steve McQueens "Bullitt" som verklighetens David Toschi stod modell för.
Men den uppmärksamhetssjuke seriemördaren i clinch med media är en svårknäckt stereotyp. Givetvis blir de tre hjältarna besatta av fallet, givetvis krossar Zodiac både karriärer och äktenskap. Det är milt sagt förutsägbart, och det är pärlor för svin när den skickliga Chloë Sevigny, efter att ha kämpat tappert med sin tråkiga hustruroll, till slut tvingas yttra repliken: ”Är det viktigare än din familjs trygghet?”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus