Osynliga chefer under lupp
Bildmaterial
Direktören för det hele, betyg: 4
Regi: Lars von Trier
I rollistan: Jens Albinus, Peter Gantzler, Iben Hjejle, Fridrik Thor Fridriksson.
Premiär på söndag på Filmstaden, Helsingborg
BIO. I öppningsscenen letar sig en kamera i en kran fram till ett fönster, där plirar Lars von Trier och säger att vi nu kommer få se hans reflektioner. Inget allvarligt alls, nej det är bara en komedi, en alldeles harmlös sån: ”Ingen pedagogik — bara trivsel!” Det är inget statement man som publik litar på.
Men von Trier då; vad vill han med den här lågbudgetkomedin som han själv sagt är ett mellanspel för att få upp arbetsglädjen igen innan han slutför sin stora Amerika-trilogi? Jag skulle vilja säga att det är en film där tematiken visst har pretentioner, men att filmen i sig ändå saknar pretentioner. Låt mig återkomma till det.
”Direktören för det hele” handlar om Ravn (Peter Gantzler) som ska sälja sitt framgångsrika IT-företag. Men eftersom han velat vara en i gruppen har han hittat på en fiktiv chef för att slippa klä skott för personalens missnöje. Islänningen som ska köpa företaget vill dock träffa chefen, ”direktören för det hele”. Så Ravn hyr in skådespelaren Kristoffer (Jens Albinus) för ett snabbt möte och för att få formaliteterna avklarade. Men skådespelaren bryter sig loss ur fiktionen och affären kompliceras. Ravn har skapat ett monster som till slut inte vet vart hans lojaliteter ligger: hos chefen, personalen eller publiken? Och von Trier som ju brottats med bråkiga skådespelare (minns Björk och Nicole Kidman) under åren sympatiserar såklart. Regissören gör Ravn till den nya sortens entreprenör, den som vill vara en i laget men samtidigt saknar konsistens när första miljonbudet trillar in. Det är nya tider, mycket långt från bypatriarken i Matador.
Auteuren von Trier tittar in och kommenterar ibland, sätter sin signatur. Och stryker under med dubbla streck genom att använda en datorstyrd kamera, systemet kallar han Automavision, där brännvidd och fokus och panoreringar styrs slumpmässigt av datorn. Detta tillför absolut inget till filmen, mer än känslan av leklynne och en förnimmelse av att von Trier ständigt skapar sig alibin för att göra det han gör bäst: skriva fantastiska manus och få dem att gestaltas realistiskt av skådespelarna. För timingen mellan Peter Gantzler och Jens Albinus är helt oslagbar, det är snabbt och roligt filmen igenom. Av von Triers tidigare filmer påminner det mest om ”Idioterna” och det är säkert ingen tillfällighet att Jens Albinus spelar en Kristoffer i bägge filmerna. I ”Direktören för det hele” är han korkad skådis som gått ner sig i fiktive teoretikern Gambinis teser, vilka i von Triers öron garanterat är lika mumbojumbo som den kvävande vi-känsla som råder i nyföretagarvärlden. Lägg till ett kontor som har mycket stora likheter med Ricky Gervais ”The Office”.
Det är roligt. Väldigt roligt.
Men är det en ”harmlös komedi”? Om von Trier säger att detta inte handlar om något så torde det ju göra precis det. Det är frestande att se ”Direktören för det hela” som främst en allegori över den IT- och managementkulturen där det talas mycket om medmänsklighet, men där humaniteten alltid har en prislapp. Det är också en bild av en samtid där människor lättare gör sig anonyma och där gubevars den osynlige chefen sitter i USA. von Trier metaforer är inte sublima och ska knappast ses som gåtor. Snarare finns de där som nödvändig tematik för komedin att hämta näring från. Det är roligare med en isländsk storkapitalist — en bullrig uppdatering av Ernst-Hugo i ”Riket” — i en tid när alla pratar om dem.
I Danmark sågades filmen. Ett av skälens tycktes lite paradoxalt vara att den var enkel, bara en komedi. Alltså det som utlovades. För min del har jag svårt att se att den har andra pretentioner än just det den, med besked, ger oss: halvannan timme skratt. Inte det sämsta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus