Ett grand i det röda ögat
Bildmaterial
Youssef Skhayri (till höger) och är ett fynd i filmatiseringen av "Ett öga rött". Det är mer än vad man kan säga om filmen, anser Gunnar Bergdahl.
Ett öga rött, betyg: 3
Regi: Daniel Wallentin
I rollerna: Youssef Skhayri, Hassan Brijany, Anwar Albayati, Evin Ahmade
Premiär i dag på Filmstaden Helsingborg
BIO. Låt oss ta det positiva först. Daniel Wallentin är en begåvad ung nyutexaminerad filmregissör. För att vara debutant är han driven och bildmedveten. Kanhända inte framtidens absolute svenske filmsultan men tveklöst med känsla för både bilder och skådespelare.
Youssef Skhayri, som spelar den tonårige huvudpersonen Halim i "Ett öga rött", är avslappnat bra framför kameran och även Hassan Brijany som hans pappa övertygar. Spelet dem emellan kan riktigt glöda till stundtals. Men nu bygger den här nutidssagan på Jonas Hassen Khemiris bästsäljande debutroman. Och det är i flera avseenden ett problem för filmen.
Den som inte läst förlagan bör känna till att detta är historien om invandrarkillen vars mamma dör, vars pappa bestämmer sig för att svennefiera sig, lämna förorten och fanatiskt krama allt blågult från surströmming över Ulf Lundell till allsången på Skansen. Halims räddare i nöden är den mystiska äldre kvinnan Dalanda som ger honom en skrivbok med röda pärmar och i den skriver Halim ner sina tankar om ett Kafka-Sverige styrt av Den Stora Allomfattande Integrationsplanen. Bara Halim, Tankesultanen, ser klart hur allt fungerar i svennelandet och han isolerar sig alltmer i ett avståndstagande till skola, det svenska språket, ja allt. I sin röda bok skriver den store Tankesultanen Sanningen om Sverige. På ett alldeles eget språk.
Det är en strålande roman med sitt öppna och oroväckande slut, en skicklig ordvrängande lek med det svenska språket, en slags temperaturtagning på utanförskapet genomförd med en elegans och kreativitet. Och en skildring av sorg och kärlek. Jag kan verkligen fundera över det lämpliga att låta en oprövad debuterande filmskapare ta sig an en så komplicerad utmaning. Det fungerar ju heller inte mer än bitvis. Det är som om en girig producent lockat den oprövade regissören med anpassning till planerad publikframgång. Varsågod: här en lämplig förenklande filmisk tvångströja som du ska dra över berättelsen!
Oavsett beslutsvägarna är resultatet under alla omständigheter en avintellektualiserad, ganska gullig, hyfsat underhållande, men föga utmanande film. Tillrättalagd för de med ett svagt, för att inte säga obefintligt intresse, för Khemiris roman. Öppningsscenens lätt bisarra presentation av huvudrollsinnehavarna — det sker i ett sång- och dansnummer — lovar mer än vad resten kan hålla. Det blir dessvärre en svajig, lite ytlig (klichéerna stannar vid att vara klichéer istället för att djupna i satiriska överdrifter) resa genom vårt delade Sverige.
Jag hade önskat den uppenbart begåvade Wallentin ett debutprojekt — när han nu har lämnat kortfilmerna och tryggheten på Dramatiska institutet — där han själv känslomässigt bottnar. Som till exempel Josef Fares gjorde i sin "Zozo". Men för den utan andra anspråk på en biokväll än några skratt i mörkret, positiva känslor för Halim och hans problem och föga uppfordrande kritik av den tid som är vår öppnar sig Wallentins röda öga. Även om Khemiris bara kisar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus