Paranoid och intensiv
Bildmaterial
Matt Damon på flykt undan CIA:s allseende ögon i Londons tunnelbana. Ett av många hisnande actioninslag i nya "The Bourne Ultimatum".
The Bourne Ultimatum, betyg 4
Regi: Paul Greengrass
I rollistan: Matt Damon, Joan Allen, Julia Stiles, David Strathairn.
BIO. Till slut är det alltså dags för Jason Bourne — CIA:s före detta mördaragent som varken skulle ha överlevt eller börjat komma ihåg vem han egentligen är — att nå vägs ände. I tre år nu har han varit på jakt efter sig själv och på flykt undan sin tidigare arbetsgivare. Med facit i hand är det bara att konstatera att trilogin baserad på Robert Ludlums böcker är sällsynt lyckad i genren.
Den avslutande filmen sparkar igång med en intensiv, paranoid sekvens på Waterloo Station i London där Bourne gäckar CIA:s allseende ögon. Sedan finns det inte en enda ojämnhet i den stilrena actionmatta som regissören Paul Greengrass (”The Bourne Supremacy”, ”United 93”) elegant rullar ut för Matt Damon att springa genom världen på. Det är bara att hänga med, och till skillnad från många andra filmer med tuffa grabbar på vift i storpolitiken bjuder ”The Bourne Ultimatum” på en alldeles tillräckligt strukturerad och begriplig berättelse. Framspelad av skickliga skådespelare som Joan Allen och Albert Finney i biroller ger den en känslomässig förankring i de enskilda karaktärerna. Matt Damon spelar Bourne på kornet, med sammanbitet plågad minimalism.
Samtidigt som Jason Bourne söker sin egen historia uppdagas att ett nytt agentprogram liknande det där han själv hjärntvättades till mordmaskin är under uppbyggnad. CIA vill nu dels ta kål på sin avfallne agent, dels hålla undan de krafter inom organisationen som är kritiska mot det nya projektet. Den hektiska jakten skildras i snabba åkningar klippta mot sekvenser med skakig handkamera och extrema närbilder, som samtidigt blir en intelligent gestaltning av Bournes egen kombination av inre förvirring och obruten handlingskraft.
Som vanligt rör vi oss i ett slags plakat-kosmopolitisk miljö. När kameran för miljonte gången i trilogin sveper in över en världsstad och skylt i bildrutan kungör: ”Tanger”, ”Paris” eller ”New York” slår det nästan över i komik. Å andra sidan — varför klaga när man får saker som en helt makalöst spännande trepartsjakt genom lägenheter och på platta tak i Tangers trånga gränder?
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar