Söt story - sur teknik
Beowulf, betyg:2
Regi: Robert Zemeckis
I rollistan: Ray Winstone, Robin Wright Penn, Angelina Jolie
Premiär i dag
Filmstaden Helsingborg,
Röda Kvarn Ängelholm
BIO.
Teknik. Man kommer inte runt ordet när det handlar om Robert Zemeckis. Få regissörer strävar ju ständigt lika hårt för att ligga i framkant på filmens tekniska utveckling. Ibland har Zemeckis strävan resulterat i extremt underhållande äventyr i rakt nedstigande led från Georges Méliès (”Tillbaka till framtiden”, ”Who framed Roger Rabbit?”), ibland har specialeffektshysterin gått överstyr och resten av filmen har ekat tomt (”Döden klär henne”).
Här hamnar Zemeckis någonstans mittemellan. Dramaturgiskt är ”Beowulf” inte särskilt lätthanterlig med sina stora tidshopp och sin koncentration av action i början och slutet av filmen och inte särskilt mycket alls däremellan. Det finns också extremt mycket att irritera sig på i fantasyförfattaren Neil Gaimans bearbetning (tillsammans med Quentin Tarantinos gamle parhäst Roger Avary) av den klassiska episka vikingadikten om hjälten Beowulf som ska rädda Hrothgars kungarike från ett hemskt monster. Testosteronhalten är stundtals löjligt hög, jag sitter och fnissar flera gånger, dessutom i kombination med minst lika stereotypa kvinnokaraktärer som i ”Stardust”, Gaimans andra film på repertoaren just nu.
Samtidigt finns här rätt bra stoff för ett fantasyäventyr. Och Zemeckis brer på med några iögonfallande, ibland nästan häpnadsväckande, snygga scener.
Blandningen mellan Zemeckis tekniska briljans och manusets brister ger effekten av att få en påse smaskigt biogodis som man då och då får sura uppstötningar av.
Precis som i föregående ”Polarexpressen” använder Zemeckis sig av en CGI-animationsteknik som återger skådespelares hela rörelsemönster -- både i kropp och ansikte -- på ett imponerande naturtroget sätt. Angelina Jolie, Anthony Hopkins och de andra är väldigt porträttlika. Fast eftersom det ändå är dataanimerade figurer Zemeckis har att göra med kan fixa till vissa saker -- till exempel förvandla den rätt fyllige Ray Winstone till en deffad muskelman och radera vartenda kroppshår på hans kropp. Det är en rätt fascinerande teknik, jag sitter flera gånger och tänker på om den faktiskt kan ge skådespelare evigt ungt liv. Men också en teknik som får filmen att kännas väldigt mycket som ett tv-spel.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus