En film som ligger i mittfåran
Arn börjar svajigt men växer. HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl ger filmen en trea i betyg.
Bildmaterial
Mirja Turestedt som spelar Arns mor, Joakim Nätterqvist som spelar Arn och Sofia Helin Cecilia som hans älskade vid världspremiären av filmen Arn.
Huvudrollsinnehavarna Joakim Nätterqvist och Sofia Helin anländer till världspremiären av filmen Arn - Tempelriddaren i Skara på måndagskvällen.
Arn, betyg 3
Regi: Peter Flinth
I rollistan: Joakim Nätterqvist, Gustav Skarsgård, Stellan Skarsgård, Bibi Andersson, Michael Nyqvist, Sofie Helin, Lina Englund
Premiär - på juldagen Filmstaden, Helsingborg
Saga, Höganäs
Röda Kvarn, Ängelholm
Maxim, Landskrona
Scala, Båstad
BIO. Det börjar minst sagt svajigt. Sanden yr, tempelriddaren Arn gör ett första hjältedåd i öknen och minns plötsligt, när fienden är nedlagd, sin barndom och vi kastas för första gången tillbaka till det Sverige som fanns en gång. Till Aranäs och träkåkar och motsättningarna mellan olika ätter i kamp om makten. Då tvingas vi lyssna till en skolmässig speaker som lägger upp förutsättningarna för denna första del av filmatiseringen av Jan Guillous bästsäljande trilogi om Arn och Cecilia och om hur landet Sverige föddes för snart tusen år sedan.
"Arn" är en film som bekant har kostat ovanligt mycket pengar. Men så har uppgiften också varit sannskyldigt svindyr. Svensk medeltid, Jerusalem, stora slag och många hästar. Ändå bär den på gott och ont en slags svensk återhållsamhet i sin framtoning. Den som förväntar sig ett flåsigt Hollywoodäventyr med dramatiska höjdpunkter var femte minut lär bli gruvligt besviken.
Den svenska film som ligger närmast att jämföra med är förstås Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit från tidigt 70-tal. Åter ligger här en episkt anlagd berättelse framför oss, byggd på böcker lästa av alla. Åter handlar det om stora historiska skeenden speglade genom en levande kärlekshistoria. Åter ger sig svensk film ut på epikens minerade fält. Det är klart att danske regissören Peter Flinth inte har Troells poetiska lyft och sinnliga relation till bildens möjligheter. Även om hans landsman fotografen Eric Kress har gjort ett habilt arbete bakom de många kamerateamen och stundom verkligen excellerar i motljus och skimrande naturbilder.
Men kanske ligger skillnaderna i själva förlagorna. Ty vad blev det av alltihop? Vad blev kvar av Jan Guillous böcker? Och vad fanns där från början? Gick själen förlorad i den kommersiella kvarnen? Innehåller detta, den svenska filmhistoriens största satsning, överhuvudtaget ens en gnutta av Jan Guillous ursprungliga ambition att anlägga moteld mot svensk islamofobi?
Javisst ja, detta är nu bara första delen och den muslimske ledaren Saladin, för övrigt starkt gestaltad av Milind Sohan, skymtar bara förbi i några snabba scener. Men mer lär komma. Kvar stannar istället bilden av detta jungfruliga Sverige, detta Västergötland med sina skogar och kloster som en vision av vårt gemensamma förfluttna. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig några upprörda sverigedemokrater inför "Arn". Det är en saga, ett äventyr, kanske en bild av den svenska folksjälen. Eller bilden av oss själva så som vi helst vill se den.
Som sagt; en långsam (alltför) redovisande inledning men jag erkänner mer än gärna att historien stadigt men säkert ökar sin närvaro. För den som inte kan sin Arn-historia går det illa med kärleken. De unga tu skiljs: Cecilia i kloster, Arn till det heliga landet som Guds riddare. Men tyngdpunkten i denna första del ligger i Sverige och de upphaussade krigsscenerna och annan storfilmsrekvisita tar faktiskt ganska liten plats. Joakim Nätterqvist är ett buttert helgon men lyckas ändå skapa en viss dimension åt sin Arn. Trots viss Skansensvarning. Medan Sofia Helin aldrig helt tar sig ur den inledande presentationens schamporeklam. Däremot är såväl Stellan Skarsgård som Sven Bertil Taube härligt imposanta. Och så vidare.
Men åter - filmen växer. De parallella historierna korsas i minnesbilder, lite mer av filmiska effekter och överraskande övergångar. Men det är en film som ligger i mittfåran. En film som har kostat sina modiga 210 miljoner kronor - det är klart man sitter försiktigt i båtens mitt och låter musiken låta precis som den ska hela tiden.
"Allt ligger i Guds händer", säger Cecilia i starkt motljus. Solen går ner över det heliga landet. Om ett år går den upp igen. Då vet vi om Gud varit god mot Svensk filmindustri och alla andra som håller tummarna för tidernas publiksuccé. Jag har sett sämre filmunderhållning och knäpper därför fromt mina händer.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus