Fysisk monsternärvaro
Cloverfield, betyg 3
Regi: Matt Reeves
I rollistan: Michael Stahl-David, Mike Vogel, Jessica Lucas
Premiär i dag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
BIO.
New York-killen Rob ska flytta till Japan, men innan avresan luras han till en avskedsfest. Som han genomlever med blandade känslor. Alla han känner och älskar är där: hans bror, dennes flickvan och bäste kompisen Hud, som fått i uppdrag att filma gästernas avskedshälsningar till Rob. Men på festen finns också ex-flickvännen Beth, som han fortfarande känner starkt för, men ständigt bråkar med.
Mitt under festligheterna drabbas Manhattan av vad som först verkar vara en jordbävning, men som snart visar sig vara ett anfall från ett gigantiskt, förmodligen utomjordiskt, fyrfota monster. Mitt i paniken får Rob ett samtal från Beth, som lämnat festen i vredesmod. Hon ligger fastklämd i en lägenhet som ligger åt helt fel håll, men givetvis måste hon, i katastrof- och monster-filmens namn, räddas.
”Cloverfield” har ett ganska bekant upplägg. Och både det hiskeliga monstret och den förödelse det lämnar efter sig i det alltmer söndertuggade Stora Äpplet ser mäkta imponerande ut. Men formen är väldigt annorlunda jämfört med de flesta andra filmer i ”Monster-invaderar-storstad-genren”. För Huds amatörmässiga videofilmande fortsätter även efter att festen tagit slut och övergått i panik och flykt, faktum är att det utgör allt material i filmen. ”Cloverfield” är något så ovanligt som en blockbuster som medvetet vill se ”billig” ut, som om ”Godzilla” eller ”King Kong” spelats in enligt Dogma-reglerna. ”Cloverfield” lever väldigt mycket på den idén, handlingen är som sagt ganska enkel och skådespeleri finns det inte mycket att jubla åt, men Reeves får den också att fungera.
Ibland känns hela upplägget med den ständigt närvarande skakiga handkameran något krystat: att bära med sig en videokamera — är det verkligen ens första prioritet när man har ett gigantiskt monster efter sig? Samtidigt skulle ”Cloverfield” antagligen blivit en sämre och väldigt mycket mer konventionell film utan närvaron som hemmafilmskänslan ger. Tillsammans med en i film ofta så förbisedd detalj som ljudet (alla explosioner och de tunga stegen från monstret känns som basen på en reggae-konsert) gör kameraarbetet, eller kanske snarare bristen på det, ”Cloverfield” till en av senare års mest fysiska bioupplevelser.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus