Ruskigt förtätad
Paranoid Park, betyg 5
Regi: Gus van Sant
I rollistan: Gabe Nevins, Jake Miller, Lauren McKinney.
Premiär i dag
Filmstaden, Helsingborg
BIO.
I filmens inledning sitter 16-årige Alex med en dagbok i handen och skriver. Han skriver om sommarens händelser, funderar och liksom lägger pussel med bitarna. Att det är en sommar då något verkligen avgörande har skett förstår vi, men vad? Kanske det faktum att det var då han och kompisen Jared vågade ge sig iväg till det farliga tillhållet Paranoid Park— i Portland, Oregon — där skatande slackers och hemlösa unga håller till.
Kanske har historien med flickvännen, oskulden som försvinner, betydelse. Kanske det faktum att föräldrarna håller på att skiljas. Precis som Alex trevar sig fram och lägger minnesfragmenten tillrätta för att presentera sin historia, så får vi som publik byggstenarna på plats en och en. Inte kronologiskt och logiskt, utan precis så som minnet sorterar och bearbetar — i hopp och brottstycken.
Snart står det klart att det traumatiska som skett i Alex liv den här sommaren inte är av symbolisk betydelse, det betyder inte att han på något luddigt vis utmanat eller inträtt i vuxenlivet. Här finns en verklig händelse och vad det är anar vi oss ganska snart till när en kommissarie dyker upp på Alex skola och samlar ihop alla skateungdomar för att förhöra dem, upplysningsvis som det heter, om ett dödsfall nere vid järnvägen.
Gus van Sant bygger upp en ruskigt förtätad stämning i "Paranoid Park". Det påminner inte så lite om hans senare filmer, inte minst de loopade scenerna som variationer på samma tema han använde sig av i "Elephant". Men medan den filmen utgick från skolmassakern vid Columbine och hade ett slags agenda, är "Paranoid Park" i mina ögon ett mycket mera personligt konstverk av van Sant. Och det är inte historien som är så vansinnigt originell, utan sättet den berättas på. Gus van Sant kränger ihop bilder, ljud, minnen till en mosaik som inte kan vara annat än soundtracket till en 16-åring. Hur en 52-årig regissör kan fånga det så trovärdigt övergår mitt förstånd. Flera av de yngre skådespelarna är rekryterade via MySpace och har inget eget skådespel att tillföra, de upplevs mer som tomma projektionsytor för en historia som handlar om unga som inte tillhör; ungas alienation och eventuella känslokyla som ett svar på detta utanförskap.
En framträdande roll har fotografen Christopher Doyle (som bland annat stod för Zhang Yimous bildmästerverk "Hero") som står för det fina 35 mm-fotot som skickligt skarvar ihop olika perspektiv — både Alex subjektiva minnen och historien sedd utifrån. Hans fotografi fogas samman med super-8-klipp från skatemiljöer som Kathy Li plåtat i Portland och resultatet är helt briljant.
Hade jag varit tonåring hade jag slukat den här filmen på samma sätt som jag för en 20 år sen gjorde med "Vid flodens strand", en annan ungdomsfilm om droger och slackers och hur ungdomar förhåller sig till ett mord. Mycket skiljer de båda filmerna åt, men de har samma oförglömliga intensitet. Det är stor filmkonst och man bör, för den delen, inte missa det oavsett vilken ålder man befinner sig i.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus