Jag vill tacka livet
Bildmaterial
Efter en olycka kan Jean-Dominique Bauby (Mathieu Alaric) enbart kommunicera med sin sköterska (Marie-Josée Croze) genom att blinka
med sitt enda öga. Resultatet blev en bok som blev en film.
Fjärilen i glaskupan, betyg: 4
Regi: Julian Schnabel
I rollistan: Mathieu Alaric, Emmanuelle Seigner, Marie-Josée Croze,
Anne Consigny, Marina Hands, Max von Sydow.
Premiär i dag
Röda Kvarn, Helsingborg
BIO.
Han är 43 år gammal, mitt uppe i karriären som chefredaktör på franskaElle när ödet slår till mot Jean-Dominique Bauby. Efter att ha plockat upp sonen för en åktur sitter de där på vindlande landsvägar, han och sonen, nedfälld cabriolet, det välbeställda livet rullar ut sin röda matta — världen ler sitt allra mildaste leende.
Pang. Något som klickar till i huvudet. Bilen stannar. Världen svartnar. Ambulans.
När Bauby vaknar upp är det i en sjukhussäng och utan att kunna röra sig. Sjukhuspersonalen lutar sig fram och pratar med honom och han svarar tillbaka, det är bara det att inget hörs. Förlamad — och stum. Han förstår tämligen omgående vilket fullständigt ångestdrypande tillstånd han befinner sig i — medicinskt kallas det
lock-in-syndrome. Fysiskt sett betyder det att han är förlamad från näsan och nedåt, kommunikationen är avklippt från hjärnan till hans kropp och det enda han kan röra är ögonen.
Dessutom är ena ögat defekt så bland det första den nya Jean-Dominique får uppleva är att ena ögat sys igen. Brutaliteten när stygnen sätts och ytterligare lite av Jean-Dominiques så begränsande synfält kringskärs, är nästan outhärdligt att uppleva. Tro mig, det är en rent fysisk smärta som regissören Julian Schnabel lyckas förmedla och han gör det genom att låta oss följa första delen helt genom huvudpersonens ögon. Den subjektiva kameran effekt är verkligen svårt drabbande. Jag tänker på slutscenen i George Sluizers 20 år gamla "Försvunnen" där en man i jakt på kvinnans mördare begravs levande i slutscenen — inte bara hos klaustrofobiker var det en bild som levde kvar. I "Fjärilen i glaskupan" begravs Jean-Dominque på sitt sätt levande redan i öppningsscenen. Jag tror ingen filmare sedan Sluizers slutscen förmedlat en sådan hudlös ångest på en filmduk, som det Schnabel gör under denna första filmhälft.
Den fortsatta resan genom den alldeles sanna, men osannolika berättelsen fortsätter med att sköterskan Henriett (Marie-Josée Croz) lär honom kommunicera med omvärlden genom att blinka med ett öga. Hon läser upp alfabetet, de vanligaste bokstäverna först "a, o, u..." och han blinkar vid rätt bokstav, ett ord bildas, ord läggs till ord och slutligen skriver han en hel bok på detta sätt. En bestseller som hann ges ut innan Bauby avled. Man kan tycka att Baubys egen text tillhandahåller allt, men egentligen är den förstås svårberättad. Schnabel levandegör den genom att vandra in i Jean-Dominique Baubys minnen och bildsätta dem, ibland med ett vemod som bara måste bära en viss sentimentalitet. Men också med fantasier över kvinnorna i hans närhet, det närmast löjelseväckande vackra entourage som sörjer för hans vård (kunde varit en propagandistisk scen från "Sicko" där Moore hyllar fransk sjukvård…). De är alla sidohistorier som balanserar vackert på känslosträngarna och någon gång blir det till och med roligt. Som när Max von Sydow i rollen som Baubys far i en tillbakablick ger honom rådet "Att ha en älskarinna är ingen ursäkt för att lämna sina barns mamma, världen har helt förlorat sina värderingar". Men mest en vacker hyllning till livet; en stilla uppskattning av alla våra sinnen. Vi uppskattar dem garanterat mer efter den här filmen.
johan.malmberg@hd.se
"Having a mistress is no excuse for leaving the mother
of your children; the world has lost its values."
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar