No Country for Old Men
No Country for Old Men, betyg: 5
Regi: Joel och Ethan Coen
I rollistan: Tommy Lee Jones, Josh Brolin, Javier Bardem
Premiär i dag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
BIO.
Kombinationen bröderna Coen och Cormac McCarthy lät väldigt intressant, rent
av lovande. Men hur mycket av författarens kombination av djupt mänskliga
bekymmer och klassisk action på en mytimpregnerad och motsägelsefull scen
skulle de mäkta med?
Och poesin och humorn? Mycket visar det sig. Andra har försökt tidigare och
fler filmatiseringar är på gång men den här blir svår att slå.
Joel och Ethan Coen har tydligen lyckats samla ett team kring "No Country for Old Men" som arbetat med samma prioritering: allt ska bidra till att berätta historien. Att utveckla karaktärerna är en del av detta. Här finns många vackra bilder men inte en enda som är överflödig; allt berättar historien, lika kargt nerskrapat som McCarthys prosa, som solsvedda ben i västra Texas ogästvänliga landskap. Det är här det händer, i den beryktat tuffa gränstrakten mot Mexiko, här och ingen annanstans. Det skulle kunna var en vilda västern-revival men detta är en modern historia, även om den utspelas 1980. Det var då narkotikasmugglingen över gränsen nådde en sådan omfattning, inte minst i våld, att det påverkade hela samhällen och den värdegrund de ditintills vilat på, hur en människa skulle vara och leva för att allt skulle fungera på bästa sätt. Det handlar om "honor"; vi skulle kalla det ära, hederlighet och integritet. Perspektivet är i första hand manligt.
Tommy Lee Jones, som själv är från västra Texas, spelar den åldrande polisen, sheriff Bell, som sörjer över utvecklingen och börjar ifrågasätta sin egen förmåga att göra något åt den, särskilt när Llewelyn Moss, en i grunden hygglig medborgare, råkar snubbla in i en knarkaffär som gått allvarligt fel. Han hittar en väska med mycket pengar som ingen tycks äga och han väljer att göra fel sak, kanske av kärlek till hustrun. Josh Brolin spelar honom så man verkligen tror på honom.
Naturligtvis äger alltid någon en väska med pengar och så småningom är en lejd galning Moss på spåren. Detta är den tredje mannen i denna psykologiska och sociologiska thriller, Anton Chigurh, en kuslig mordmaskin som gestaltar ondskan utan förenkling – men han får förbli mystisk, oförklarad. Och även han får bära en del av den minimalistiska humor i dialogen som är McCarthys signum. Javier Bardem förtjänar sin Oscar för denna roll även om jag är ännu mer imponerad av Jones. Han har ju också alla sina tidigare, mindre intressanta sheriffer att kämpa mot.
Imponerande är faktiskt också kvinnorna: Skotska Kelly MacDonald som får dialekten helt rätt, och Tess Harper som förmår uttrycka så mycket i sina korta scener. Kortvarig blir också Woody Harrelson, gedigen som alltid.
Det finns bilder och scener i denna film som fortsätter att söka mig. Allt – ljussättning, klipp, kläder, allt — är inordnat i berättandet, i att få oss i publiken att förstå och bry oss om motsättningarna, girigheten, kärleken, våldet, tragiken i en realistisk, trovärdig och mycket bestämd situation, tid och plats. Och att begripa att det också angår oss.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar