Platt fall, Angel
Bildmaterial
Angel , betyg: Betyg: 1
Regi: Colin Nutley
I rollerna: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff
BIO. Det låter klumpigt, inte tungt. Rocksångerskan Angelica, mer känd under artistnamnet Angel, är inte nöjd med ett intro. Hon sitter i studion och kan inte förmå sig att sjunga trots att hennes gitarrist, producent och livspartner Rick står utanför och försöker få henne på bättre humör. Utan någon framgång.
Angel är på dekis. En föredetting utan en hit på tio år. Vid sidan av strålkastarljuset trots att det inte var alls länge sedan hon hade en karriär inte bara i Sverige, utan till och med i utlandet. Hon är i studion för att spela in det mest desperata man kan göra som artist på fel sida karriärstoppen, i allt brantare nedförsbacke – ett coveralbum. Hon ska försöka använda andra människors hits för att få en egen.
Efter ett bråk med Rick fäller hon orden "Jag kunde lika gärna vara död!". Vilket får Rick att fundera kring det hon sagt och konstatera att få saker kan få en död karriär att få liv som döden. En plan börjar ta form där Angel ska låtsas begå självmord, men i själva verket hänga på ett spahotell iThailand i tre månader (skönt för Colin och Helena, kreativt användande av filmstödet) för att sedan återuppstå, då som återigen platinasäljande artist.
Angel verkar vara en satir över ett mediesamhälle och en rockkkultur hela tiden på jakt efter det nya som kan skapa den här typen av sjuka planer. Tror jag.
Som sjuttiotalist finns det givetvis inte en mer öppen dörr att slå in än Colin Nutleys. Och vill man än en gång göra sig lustig över Helena Bergströms obligatoriska nakenhet eller snoriga gråtande bjuder Nutley här på ett smörgåsbord av exempel. Trailern till Angel är för övrigt redan förlöjligad och utskrattad på fler bloggar än jag kan räkna upp.
Nutley gör verkligen sitt bästa för att samtliga ironiska generationer ska få vika sig dubbla av skratt i biofåtöljerna när Angel inleds med ett konsert-bildkollage där Helena Bergström i svarta änglavingar slickar en svettigt gitarrspelande Rolf Lassgård över ansiktet. Eller när samme Lassgård frustar "Det är bara rock’n’roll, men jag gillar det."
Rocken á la Colin Nutley.
Men att Angel blivit ett kapitalt misslyckande är faktiskt inte främst en fråga om generationsklyftor, om Nutleys oförmåga att fatta popmusik och branschen (även om det finns en del flagranta exempel på det). Faktum är att den delen av filmen – skildringen av överåriga rockstjärnor som vägrar växa upp och fortfarande ser rocken som rebellisk och subversiv trots att de bor i jättelika förortsvillor – har sina poänger. Visst, alla medlemmar i Angels entourage har lagt sig till med jättefåniga amerikanska namn, men det påpekar också Angel själv.
"Angel" faller snarare på att Colin Nutley har gjort ett stundtals uselt hantverk. Den första timmens flashbackstruktur där ett antal scener upprepas flera gånger fyller ingen annan funktion än att få filmen upp till en anständig dramalängd. Nutley och skådespelarnas, vad det verkar, improviserade scener faller platt till marken, ingen har sagt nej när scener lämnas helt oredigerade, när till synes helt ovidkommande ämnen eller tonlägen dyker upp. Skildringen av den cyniska medievärlden är säkert välmenande, men Nutley klampar fram med plakatrepliker som "Sanningen? Vem fan bryr sig om sanningen?".
Fanns det någon udd från början så trubbas den snabbt av. Och bryts helt när Nutley tar slut på eländet med en metod som jag skulle kalla filmskoleaktig om det inte vore ett hån mot landets filmskolor.
Det blir bara klumpigt. Inte tungt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus