Flyga drake

BIO. Den eviga gamla diskussionen om film, böcker och filmatiseringar lyfter som en drake när Marc Fosters handfasta filmatisering av Khaled Hosseinis bestseller "Flyga drake" nu når oss. Av en tillfällighet kom jag denna påskhelg att läsa två romaner som jag båda nyligen och dessförinnan sett filmatiserade. Dels den franske "Fjärilen och glaskupan", dels "Flyga drake". Så olika var inte dessa två läsupplevelser i skenet av projektorljuset!

I fallet med Julien Scnabels film, byggd på den lilla tunna bok som mannen som mitt i livets språng plötsligt av en hjärnblödning förvandlades till en hjärna utan kropp trots allt skrev, levde filmbilderna. De stod nästan i vägen. För varje rad återuppstod de. Jag hörde hela tiden viskandet av bokstäver och såg det blinkande ögat. I fallet med Hosseinis breda roman förhöll det sig tvärtom. Läsandet gjorde liksom uppror mot filmens förenklingar, tog språng där filmen tog genvägar och lyfte allt högre och friare mot himlen än någonsin filmupplevelsen.

Så med detta sagt: den som har läst romanen "Flyga drake" - beväpna er med ett fridsamt och förlåtande sinnelag. Den som däremot inte har läst boken tveka inte. Ty "Flyga drake" är verkligen en fantastisk historia och en film fylld av ambition och hjärta.

Den börjar i San Francisco, samma stad där historien kommer att få sitt slut ett år senare. Året är 2000 och Amir har precis fått sin första roman utgiven i det Amerika dit han och hans far flydde många år tidigare undan Sovjetunionens invasion av deras hemland Afghanistan. Där i Kabul levde de en gång ett gott liv som inkluderade tjänare och trygghet och fungerande basarer. Som pojke lekte Amir med sin tjänares son. De flög med drakar över staden och de såg tillsammans amerikanska dubbade westernfilmer.

Men under den idylliska ytan dolde sig hemligheter och svek. Och det är tillbaka till dessa - för att sona sina egna och faderns brott - som Amir reser till det Afghanistan som först föröddes av sovjetiska tanks och soldater, därefter av klanledare och inbördeskrig för att vid millennieskiftet tas över av talibaner vars extrema religiösa diktatur tog sig bisarra former. Med ett påklistat skägg och en mission åker Amir in i detta sönderslagna samhälle som en gång var hans för att finna en liten pojke.

Filmen rör sig över tre decennier och gör växelvis nedslag i bakgrund och orsakssammanhang. Marc Foster har iscensatt dessa växlingar mellan amerikansk trygghet och afghanistanskt kaos med handfast energi. Skådespelarna är utomordentliga. Inte minst Homayoun Ershadi som Amirs kärleks- och kraftfulle men livsbesvikne far imponerar. Barnskådespelarna likaså.

I sina tillbakablickande avsnitt blir filmen en nyttig påminnelse om det Afghanistan som en gång var. När Amir återvänder 2000 växer inga träd längre, ruiner återstår av hela stadsdelar, handikappade säljer sina proteser på gatan för att hjälpa sina familjer och på fotbollsplan stenas otrogna till döds i halvtidspausen. Och bakom den tidsknut vi alla är medvetna om väntar 11:e september och hämndens amerikanska bombmattor över Afghanistan.

Den stora skillnaden mellan bok och film är perspektivet. Romanen handlar i grunden om relationen mellan far och son, mellan tradition och förnyelse, mellan svek och sanning. Det är en resa i det inre hos huvudpersonen lika mycket som någonsin den resa han genomför tillbaka till det förflutna. Marc Fosters filmatisering tar sikte på de mer actionbetonade avsnitten (som för övrigt har en del logiska hål) och låter fokus glida in mer mot tjänstemannens son än mot romanens jagberättare.

I den processen försvinner en hel del komplikationer, fördjupningar och poesi.

Men sånt är livet i drömfabriken.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06