Barnhemmet
Bildmaterial
Barnhemmet , betyg: 4
Regi: Juan Antonio Bayona
I rollistan: Belén Rueda, Fernando Cayo, Roger Princep.
Längd: xx tim, xx min
Premiär i dag
Filmstaden, Helsingborg
BIO. Redan innan de fina förtexterna där flinka barnfingrar river sig igenom vackert mönstrade tapeter får vi spelplatsen. Framför det stora ensligt belägna, men än så länge ganska idylliska, barnhemmet leker Laura och hennes kompisar, strax innan hon ska skickas till sina fosterföräldrar.
Ungefär trettio år senare är Laura tillbaka i barnhemshuset med maken Carlos och deras adopterade, hiv-smittade son Simon (även om det är två sanningar hon och maken hållit hemliga) för att starta en skola för handikappade barn. Ganska snart märker de att något inte står rätt till med det gamla huset och omgivningarna. En mystisk äldre kvinna som påstår sig komma från socialtjänsten dyker upp och ställer konstiga frågor. Den isolerade Simon börjar alltmer prata med och om nya vänner som varken Laura eller Carlos kan upptäcka.
Och så en dag är Simon oförklarligt borta. Hjärtskärande smärtsamt försvunnen. Polisen draggar botten i havsviken nedanför huset och foton av Simon klistras på varenda anslagstavla och telefonstolpe. Utan resultat. Men i de förtvivlade föräldrarnas allt mer desperata månadslånga eftersökningar börjar mörka hemligheter ta skepnad i det gamla barnhemmet.
Att små barn som hemsöker hus med många skrymslen och vrår är det läskigaste som filmvärlden skådat sedan Freddy Kruegers glansdagar har redan ett numera kanske väl stort antal asiatiska skräckfilmer – och amerikanska remakes på dem - etablerat. "Barnhemmet" är i och för sig spansk, men utgår från samma grundläggande idé: spökande barn är riktigt otäcka.
Även om ungarna här har säckvävsmasker och/eller skolkostymer i stället för vitsminkning och stripigt korpsvart hår så använder sig Juan Antonio Bayona inte av särskilt många nya knep.
Däremot är han väldigt skicklig på att använda de gamla beprövade. Det är, utöver barnen då, dova ljud med instick av höga knallar, mörker, långa skuggor, blinkande nakna glödlampor, dörrar som slår igen av sig själva, häftiga oväntade rörelser, och så vidare. De vanliga grejerna. Men, som sagt, inte ett enda av de här klassiska knepen kommer vid fel tillfälle eller används för onödigt effektsökeri. "Barnhemmet" är verkligen otroligt skickligt berättad som renodlad hoppa-till-i-bio-sätet-skräck.
Samtidigt är skräckelementen bara en del av styrkan i "Barnhemmet". För det är lika mycket – hur konstigt det än må låta – en vacker Peter Pan-inspirerad saga och ett sorgligt relationsdrama om saknaden efter ett förlorat barn. Att Bayona lyckas få ihop de till synes svårförenade delarna utan att det känns splittrat säger väldigt mycket om vilken talang han uppvisar. Jag ser verkligen fram emot vad han gör härnäst.
centrumbarn@hotmail.com
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus