Pastelldrama i radhuset
Bildmaterial
Gustaf Skarsgård, Torkel Petersson och Tom Ljungman spelar huvudrollerna i ”Patrik 1.5”.
Patrik 1,5 , betyg: 3
Regi: Ella Lemhagen. I rollistan: Gustaf Skarsgård, Torkel Petersson, Tom Ljungman. Längd: 1 tim, 42 min.
Premiär! i dag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
BIO. Man kan börja tala om en Ella Lemhagen-film. Ty sedan debuten med "Drömprinsen - filmen om Em" 1996 och efter filmer som den första (och bästa!) Tsatziki-filmen, "Tur och retur" och nu "Patrik 1,5" kan man se ett mönster. Komedier – ja. Allvarliga ämnen – Ja. Lätt handlag – Ja. Filmisk känsla – ja. Lite punk light – ja.
Och hennes moderna sedeshistorier får gärna utspela sig i ett slags pastellfärgat radhusområde som kan återanvändas som symbol över förhärskande konformitet och förlegade tankemönster i svenska medelklasshjärtan. Visserligen har verkligheten flyttat ut från radhusområdet för ganska länge sedan. Men skratta lite kan man alltid.
Den här gången handlar det inte om genusförväxling mellan barn och inte om den ensamma mamman med son med grekiska fadersdrömmar utan om äkta paret Sven och Göran, nyinflyttade bland de andra medelklassparen, nyförälskade och med ett godkännande som fosterföräldrar i ett förklarat milt ljus över det redan inredda bebisrummet på övervåningen. Men när det lilla gossebarnet Patrik stövlar in visar sig han alls icke vara ett och ett halvt år gammal utan istället femton. Och med en hyfsad lista från kriminalregistret efter diverse erfarenheter från tidigare dysfunktionella fosterhem. Han hälsar sina nyblivna föräldrar med ett glatt "Rör mig inte era jävla pedofiler!"
Så kan historien om närhet, äkta och falska känslor och om gott och ont löpa utmed den snitslade banan. Och stundom går det undan. Värstingen visar sig i rekordfart vara värsting också i konsten att trädgårdsodla alltmedan relationen mellan Göran och Sven krackelerar. Homofobin tonar över i förståelse och respekt. Behöver jag säga att allt – även de flesta av grannarna – så småningom kan målas i ljusa – just det! – pastellfärger.
Det är en hjärtevärmande, didaktisk, lika välgjord som oförarglig saga om landet lagom där det nu är lagom med en situationskomedi om ett homosexuellt par som blir fosterföräldrar till en tonåring på glid. Det är bara att hoppas på en internationell framgång eftersom innehållet möjligen skulle kunna få påven att sätta nattvardsvinet i vrångstrupen.
För mig är filmens stora behållning skådespeleriet där unge Gustaf Skarsgård skapar ett innerligt porträtt av en god människa med den goda människans alla moraliska komplikationer ställd inför livets pussel. Den balansgången är genomförd av en stor mogen skådespelare med ett rikt register. Även unge Tom Ljungman är också han strålande som strulig, trulig tonåring medan Torkel Pettersson som machobög har en betydligt mindre tacksam uppgift där han får brottas med både klicheerna och Skarsgård.
Det är stört omöjligt att tycka illa om den här filmen. Därtill har Ella Lemhagen alldeles för bra komisk känsla när hon låter denna historia – ursprungligen en pjäs – mjukt veckla ut sig över allas vårt radhusområde. Visst är det skönt (och lite lagom befriande) att tänka att man i alla fall inte är så där fördomsfull. Birollerna är väl besatta och spelade. Och Marek Wieser är, vilket han bevisat vid åtskilliga tidigare tillfällen, en alldeles utmärkt fotograf som skapar bilder och rörelse och ljus.
Det är, kort sagt, en trivsamt typisk Ella Lemhagen-film.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus