Mästerlig magi

På onsdag är det premiär på Jan Troells nya film "Maria Larssons eviga ögonblick". Johan Malmberg trollbinds av en mogen mästares verk.

BIO. Redan i hans tidiga arbeten är det som om hela Jan Troells vision av vad en film är tar fast form i en elller högst ett par bilder. Tänk på de allra tidigaste verken som "Uppehåll i Myrlandet", den dallrande stämningen längs de norrländska rälsen. Eller än tydligare förstås i senare filmer som den verkligt stillbildsberättade "En frusen dröm" eller i vänskapsfilmen till just fotografen Georg Oddner, "Närvaranden".

Det har ofta och med rätta pratats om denna bildmässigt magiska kvalitet hos Jan Troell, där det ibland är som om regissören själv kan glömma bort den historia som ett filmteam väntar på att gestalta och i stället fångas av en detalj som pockar på hans uppmärksamhet. Det finns gott om sådana bilder som sjunger av visuell pregnans i "Maria Larssons eviga ögonblick", i en av de mest centrala fångar kameran en mal som flyger in i en strömvirvel av ljus, och det märkliga är att det är en bild identiskt beskriven av Oddner i en intervju jag gjorde med honom några månader innan hans bortgång (under den tid som denna film spelades in). Oddner talade profetiskt om stillbildens överlägsna kvalitet jämfört med filmen, att den ger en resonans som den flyktiga bilden saknar och över tid förmår ändra innebörd och påverkan på betraktaren. Regissören Jan Troell tar fasta på just detta, fryser bilderna som en dröm, ger åskådaren unika möjligheter att skapa sig sin variation i historien. Så sliter sig minnet av stillbilderna loss ur flödet som tickar sekund för sekund och fram träder tydligt den grund på vilken den troellska filmen vilar.

Just denna scen låter Troell vidga till filmens hela budskap. Malen i ljusstrålen fångas av ortens fotograf, spelad av Jesper Christensen, och han öppnar fru Marias hand och malens skuggan faller i hennes handflata. Han sluter handen. Och säger henne att det finns en väg att utforska och berätta om. Jan Troell är förvisso inte rädd för det storvulna anslaget eller pretentionen – så är det från titel till den gammalmodiga episka stil som genomsyrar filmen – och här låter han alltså sitt budskap om konstens kraft att förändra en människa färdas på en stråle av bibliskt ljus. Det är lika skrattretande högstämt som alldeles fungerande vackert, jag lovar.

Så sammanfattas filmen i det som regissören betitlat det eviga ögonblicket, ett momentums växt till livsöde och berättelse larger than life. Det är ett riskabelt sätt att arbeta. När pretentionen inte bottnar, som i senaste spelfilmen "Så vit som en snö" (2001), och det inte finns ett sammanhang att landa bildmagin i, känns bildspråket lätt manierat. Men i "Maria Larssons eviga ögonblick" fungerar det just så som det gör i Jan Troells allra bästa stunder, när den lilla bildens magi sprider ett förklarande sken över ett individuellt öde och i förlängningen över något mycket större; en förändring av samhället, av tiden som går.

Här saknas inget. Bilden, berättelsen, samhällsanalysen, skådespelet, den episka koncentrationen. Det är en storartad uppvisning av den 77-årige Troell.

Projektet föddes när Agneta Ulfsäter Troell grävde I släkthistorien och stötte på Maria Larssons dotter Maja, hennes berättelse i det unga 1900-talet om mamman som arbetade, skötte fyra barn, hem och försupen man och som på något sätt ändå lyckades hitta ett parallellt universum den dag ödet lät henne vinna en kamera på lotteri. Niklas Rådströms manus väver samman denna kvinnas synvinkel med en historisk skildring av ett Sverige på stapplande steg in i moderniteten. Visst, här finns några scener som är något klumpigt tillyxade, som den passage där det historiska Amaltheadådet ska klämmas in i historieskrivnigen och den lullande ölhallscasanovan Sigfrid (Mikael Persbrandt), sakta på väg genom stan med erövrade servitrisen (Amanda Ooms) får skulden. Desto skarpare är det när Maria Larssons öde förklaras utifrån en hårt patriarkalt reglerad samhällsstruktur, på sin dödsbädd uppmanas hon av sin egen far att inte lämna den make som slår och super. Men nya värderingar och strukturer nalkas och för Maria Larsson uppenbaras de genom fotografen. Han som uppenbart är förtjust i henne ger henne platonisk kärlek utan förpliktelser, och när hans eget äktenskap krasar visas den moderna familjen upp sig i sin linda; den som samtalar bortom splittringen. Så öppnas ett nytt samhälle på glänt, även om avståndet till ett jämlikt och jämställt liv kan tyckas oändlig ur vårt perspektiv. På samma trovärdiga vis skildras Sigfrids tafatta forsök som solidaritetshjälte i den unga socialismens tjänst, men där frihetsbebegreppet faller redan i privatsfären där sårad manlighet gör honom till familjetyrann. Det är psykologiskt ett väldigt övertygande och innerligt skildrat parti över det moderna samhällets framväxt.

Maria Heiskanen från Troells "Il Capitano" är här förkrossande övertygande som Maria Larsson och alla de tvivel över förmåga och möjligheter, blandade med stilla sturskhet, spelar över ansiktet och Troells kamera tycks inte missa en nyans. Regissören vilar sig mot hennes närvaro och även en strålande Mikael Persbrandt får visa sitt register på film – äntligen.

Formen och bildspråket må vara väl beprövat, men som dessa bildrutor fylls med liv. En virtuos uppvisning av vår störste bildmakare.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31