Passion i flamencotakt
”Vicky Cristina Barcelona” lär vara Woody Allens 43:e film. Och den 44:e är redan inspelad. Det är en häpnadsväckande produktivitet som den nu 72-årige Allen envist upprätthåller. Med den årliga ritualen av en ny Allen-film är det kanske inte så konstigt att hans stjärna dalat något på filmhimlen.
Bildmaterial
Scarlett Johansson, Penélope Cruz och Javier Bardem i Woody Allens nya kärlekskarusell,
Vicky Cristina Barcelona: 4
Regi: Woody Allen
I rollistan: Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz, Rebecca Hall.
Längd: 1 tim, 37 min.
PREMIÄR! idag
Filmstaden, Helsingborg
BIO. Vi har, ganska ofta, sett det förut! Det är en eon av tid sedan han slog igenom med sin transformation av författare till tidningsskämt och standup-komiker på små Manhattansyltor till att bli en (själv)ironisk skildrare av västerländsk medelklass (läs New York-bor) på vita duken. Det hände sig ungefär när Kritaperioden övergick i Jura.
Även hans nya film har redan innan den svenska premiären fått en hel del kritik. Somliga upprörs över att den delvis är finansierad av staden Barcelona. (Varför man nu ska bry sig om det, vem föredrar Hollywood? Inte Allen i alla fall!) Andra menar att den är gubbsjuk. (Snacka om överförda projiceringar! )
Själv är jag mycket förtjust i denna nya Woody-film. Den bästa på flera år. I alla fall sedan ”Matchpoint” 2005. Ty detta är en helt igenom ironisk skildring. 100 procent. Proppad med klichéer. Här dånar den ”urspanska” musiken, här åker kameran utmed Gaudi-monumenten som om det vore Packat och klart. Och packat är det. Av flyhänt dialog, skämt och förvecklingar.
Titeln anger ett par av huvudpersonerna och den geografiska utgångspunkten. Till den katalanska pärlan vid Medelhavet kommer två amerikanska unga kvinnor, goda vänner, men med diametralt olikartade synsätt på livet. Det ska bli en lång het sommar i några välbärgade landsmäns hus.
Vicky ska snart gifta sig med sin ordentlige, helt odräglige superamerikanska pojkvän, Cristina söker efter riktning i livet. En kväll får hon det i form av en Spansk Konstnär (en kul roll för Javier Bardem). Ljuv flamencomusik uppstår förstås. Han har visserligen en mycket eldfängd och självmordsbenägen före detta flickvän som snart dyker upp och det är i kraftfältet mellan dessa fyra personer som Allens spirituella berättelse rör sig.
Han vrider och vänder på könsrollernas och konstnärsmyternas klichéer, bollar med de nationella fördomarna som en jonglör. Och för att understryka själva distansen i berättelsen låter han en torr berättarröst kommentera dessa eviga frågor om kärlekens väsen, erotikens fällor och välsignelser och (förstås) själens obotliga ensamhet. Oavsett om man är amerikan eller europé.
Gamla hederliga Woody-frågor alltså som klingar ut i en underhållande avsaknad av svar. Visserligen inte över Manhattan utan över ett sommarhett, ångande Barcelona. En utmärkt skådeplats för den svårlösta/hopplösa ekvationen av passion, sex och livslång kärlek.
För att vara en Woody Allen-film är den ovanligt fysisk. Både vad gäller kärlek och gräl. Det finns mer än en touch av Pedro Almodovar i den där svettiga sexiga sommarkänslan som Allen draperar sin ironi med. Inte så konstigt kanske när det är samme fotograf, Javier Aguirresarobe, som stod bakom kameran i Almodóvars ”Tala till henne”.
Det är troligt att filmen inte skulle leva på detta sätt om inte skådespelarensemblen var så uppenbart road och engagerad. Scarlett Johansson är alldeles strålande som den livsglada Cristina, men det är också den mer okända Rebecca Hall som hennes kompis. Men allra bäst är Penelope Cruz som den store konstnärens före detta. Mycket lustfyllt, mycket galet, mycket utspel, mycket underhållande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus