Rallybrudar
Bildmaterial
Rallybrudar , betyg: 2
Regi: Lena Koppel
I rollistan: Eva Röse, Maria Lundqvist, Eva Robertson, Janne Loffe Carlsson
Premiär ikväll på Filmstaden, Helsingborg, Röda kvarn, Ängelholm, Maxim, Landskrona.
BIO. Ulla (Eva Röse) tar jobb som veterinärassistent i värmländska Torsby enbart för att få chansen att bränna gummi på småvägar mellan gårdarna. Hennes dröm är att köra rally, men tiden är inte mogen för kvinnor som drömmer, särskilt inte om fart, spänning och ära.
I "Rallybrudar" råder ett fiktivt, svenskt landsbygdssextiotal, en värld som regissören Lena Koppel etablerar med kraft och schvung. Snabbt introducerar hon Ulla som drar på i en Volvo PV, den snobbige veterinären, lokaltidningsredaktören, bonddottern Birgitta med konstnärsambitioner, grabbarna på bilverkstan, det lokala dansbandet och så byns nav: Eivors Café, med Eivor själv i Maria Lundqvists gestalt, som en tuff men godhjärtad modersfigur. I utkanten finns också ett gäng raggare, egentligen de enda som delar Ullas bilintresse, men de hänger löst i berättelsen.
Filmen handlar förstås om ifall Ulla ska lyckas förverkliga sin dröm. Hyfsat riviga och snyggt filmade rallylopp varvas med kärleksbekymmer, danskvällar och ko-inseminationer i ett slags buskisartad frigörelsekomedi med myspotential. Framförallt i början har filmen lite av samma charm som en del brittiska tv-serier av typen "Morden i Midsomer" (minus morden): vi får följa ett kul persongalleris förvecklingar i en småknasig värld vars dystra skuggor får tryggheten att framträda desto tydligare. Fina skådespelarinsatser hör till. Eva Röse och Maria Lundqvist är utmärkta, och Johan Hedenberg gör ett litet storverk av sin biroll som Birgittas snälle men konservative pappa.
Men efterhand tappar filmen form, fart, och tyvärr också mycket av inledningens självkänsla. Regissören riggar situation på situation där brudarna, oftast Ulla, måste be män att dra åt helvete – en fantasilös och repetitiv bild för jämställdhetskamp i praxis. Och om det är fräckt när Ullas bil flyger över ett gupp, så är det inte lika hisnande när fem bilar till kommer farande på samma sätt. Filmen får också problem med för många dåligt utvecklade stickspår, och med mer än lovligt töntiga detaljer som att Birgittas dröm om Paris uttrycks i att hon hela tiden sjunger franska chansoner. Även ogenerad feelgood kräver balans i överdrifterna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus