Låt den rätte komma in
Bildmaterial
Är den rätte på väg in? Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman får högt betyg av Diana Holmberg.
Låt den rätte komma in , betyg: 4
Regi: Tomas Alfredson
I rollistan: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar, Peter Carlberg, Ika Nord
Premiär i dag
Filmstaden, Helsingborg
BIO. Att John Ajvide Lindqvist själv skrivit manus på sin roman "Låt den rätte komma in" är en bra garant för att det väsentliga i denna isande vampyrberättelse i förortsmiljö också överförts till Tomas Alfredsons filmatisering, så ni som älskade romanen ska inte vara rädda för att filmen ska göra er besvikna.
Bilderna av den historielösa och välmenande förortsmiljön som ska föreställa Blackeberg i Stockholm (men delvis är inspelade i Luleå) är så precisa och så talande. De vilar lugnt i ögat och låter en tolka, till och med reflektera över allt som finns i denna berättelse om utanförskap, ensamhet och mycket mer.
Och samtidigt som filmen är konturskarp och precis och talande i varje liten detalj och vet vad den vill, ger den mig spelrum för personliga reflektioner. Ajvide Lindqvist och Alfredson kanske inte har varit så intresserade av att säga något, till exempel, om manligt identitetsskapande – de verkar mer ha tänkt "människa" än "man" – men jag kan tänka på det när detta nyfödda, naiva och kalla, kalla bostadsområde lämnar fritt spelrum åt ett skrämmande våld. Det viner om hörnen på de rappade, pastellfärgade byggnaderna, det störtar morrande genom gångtunnlar och uppför betongtrappor. Här finns ingen social kontroll, här finns ingen att vända sig till när man blir misshandlad av sin nästa.
Våldet utövas visserligen också av en kvinnlig varelse – pojkflickan Eli som saknar, eller är befriad från, bestämd könsidentitet. Henne träffar den fruktansvärt mobbade tolvårige Oskar på lekplatsen utanför hyreshuset där han bor och dit hon precis flyttat tillsammans med en medelålders man, Håkan. Redan i deras första möte anar man att hon skulle kunna vara en projektion, ett förkroppsligande av något oförlöst eller kontrollerat hos honom.
Håkan är inte Elis far, han är hennes slav. Att han begår mord för att förse henne med det färska blod hon måste ha för att överleva kan man förstå i ljuset av hans kärleksfulla blick på henne. När han står utanför ett fönster och betraktar ett gäng unga grabbar, i färd med att välja ut sitt nästa offer, är kopplingen till senare års sexuellt färgade barnamord inte långt borta.
Per Ragnar spelar denne älskande mördare med mycket små uttryck; det är möjligt att känna för Håkan när han försöker utplåna sig själv, när han till sist saknar allt handlingsutrymme. Eli måste man känna för, när hon är hungrig och ensam och när hon finner gemenskap med Oskar, för detta är inte en skräckfilm som bara vill skräck. En dussinvampyr hade till sist inte kunnat motstå lusten att sätta tänderna också i Oskar.
Men skräck, det är det också, inte minst för att filmen förstår att hålla avstånd till smärtan och blodet och lämna spelrum åt fantasin, för att bild är så mycket mer påträngande och otvetydigt än text. När kameran i undantagsfall kommer närmare, kan jag knappt skaka av mig lusten att skratta – en bråkdels sekund förvandlas sminkörers och maskörers skicklighet till något oavsiktligt komiskt.
Men det är undantaget. Så snart man återvänder till det mänskliga är allt på otvetydigt allvar. Skådespelarna är alla övertygande. Särskilt bra är Peter Carlberg som Lacke, en i alkoholistgänget som är vittnen och offer i denna tragedi.
Detta är nog den bästa, den konstnärligt mest fullgångna film som Tomas Alfredson gjort hittills.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar