Tropa de Elite
Bildmaterial
Tropa de Elite, betyg: 2
Regi: José Padhila.
I rollistan: Caio Junqueira, André Ramiro, Wagner Moura.
Längd: 1 tim, 55 min.
PREMIÄR! i dag
Röda Kvarn, Helsingborg
BIO.
Visst är det något särskilt med Rio de Janeiro. Karnevalen. Stränderna. Rytmerna. Drömmarna. Klassklyftorna. Och våldet. Jose Padhila gjorde för några år sedan en av de bästa dokumentärfilmer jag har någonsin sett.
Filmen hette "Buss 174" och skildrade en busskapning i hans hemstad Rio. Den var spännande som en thriller, den var skoningslös i sin medie- och samhällskritik och ursinnigt huggen ut ur de sociala orättvisornas stenblock. Inte undra på att mina förväntningar stegrades inför samme unge regissörs debut som spelfilmare.
Ska man börja med det positiva är också "Tropa de Elite" en film som känns förankrad i den verklighet den vill skildra. Den rör sig obehindrat genom staden som en fisk i vattnet. I polishus såväl som i slummen, genom natten såväl som den hektiska dagslivet. Här handlar det om polisens kamp mot den organiserade gängen som behärskar de olika favelorna – de kåkstäder som vältrar sig ner utmed bergsluttningarna och bildar det Rio de Janeiro som från Copacabana kan se så pittoreskt ut på avstånd men vars verklighet är fruktansvärd. Och det är inte vilka poliser som helst, nej, elittruppen.
Vi följer en kapten med familje- och nervproblem som ska dra sig tillbaka från denna krigsfront och som ska hitta sina efterträdare bland unga rekryter. Där finns den unge juridikstudenten vars moral och etik sakta bryts ner av verklighetens brutalitet och vid hans sida hans barndomskompis, den skjutglade psykopaten som inget hellre vill än att dra ut i strid.
Och strider blir det. Och fruktansvärt brutalt är det. Filmen innehåller helt vidriga scener. Det är som om inte vi inte kan föreställa oss något - allt ska visas. In i minsta detalj.
"Tropa de Elite" landar aldrig i sin egen berättelse. Det är som vore den en dokumentärfilm i spelform vars bristande skådespeleri och nervösa klippning och andra filmtekniska grepp – här finns svårbegripliga tidshopp och en slags överdriven handkamerateknik som inkluderar frysta bilder – försvagar historien. Till detta hör kaptenens voice over – som försöker vara den röda tråd som deb trassliga bilderna ska följa. Från utbildning till hem, från polisens verkstäder till paramilitär utbildning, från vapenträning till människojakt i nattens mörker. Men personerna saknar djup, berättelsen dramaturgi. Ingenting fäster. Jag tittar bort, jag skärper inte blicken, jag förblir oberörd. Personerna i denna film är alltförför fyrkantiga och förenklade, brutaliteten för brutal och framstår som sitt eget raison d´etre.
Att man i reklamen dessutom låter filmen framställas som en uppföljare till den senaste brasilianska filmsucce´n "Guds stad" är lika falskt som symptomatiskt. Ty på egna ben vacklar "Tropa de Elite".
Ambitionen att skildra poliskorruption i ett våldsfixerat och inhumant samhälle är mer än uppenbar och lovvärd.
Padhilas hem må vara Copacabana. Men Jose, återvänd till dokumentärfilmen!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus