Kautokeino Upproret
Bildmaterial
Kautokeino Upproret , betyg: 3
Regi: Nils Gaup
I rollistan: Anni-Kristina Juuso, Mikael Persbrandt, Mikkel Gaup, Michael Nyqvist, Nils Peder Isaksen Gaup
Längd: 1 tim, 36 min.
Premiär i idag
Röda Kvarn,
BIO. 1997 återbördades två skallar till en grupp samer i norska Finnmarken. Det gjorde det möjligt att äntligen slutföra en samiskt anständig begravning av Aslak Hætta och Mons Somby som avrättades genom halshuggning 1854, dömda för sin delaktighet i samernas uppror i Kautokeino två år tidigare. Detta är den historiska bakgrunden till Nils Gaups film "Kautokeino Upproret".
Det är mycket man inte vet om det som föregick detta uppror så Gaup och de andra manusförfattarna har naturligtvis måst göra en tolkning. Men grundkonflikten, den mellan samerna och den invandrade "överheten", inklusive kyrkan, råder det inga tvivel om. Samerna fick se sig tvingade att samarbeta med oförstående, okunniga och makthungriga människor som gärna ville beskära deras frihet, tvinga in dem i penninghushållet, ändra deras religion, lägga beslag på deras mark och sälja saker till dem - sprit, till exempel. Det är den gamla vanliga koloniseringshistorien.
Just här spelar det en roll att samerna fick kontakt med den svenske predikanten Laestadius som aktivt predikade mot spriten och inspirerade dem att ta hand om sin andliga fostran själva, vilket skapade en konflikt med den norska statens förlängda arm, kyrkan och så småningom till att samerna, helt inträngd i ett hörn, gick till blodig attack mot sina plågoandar. En länsman, en handelsman och två samer dödades i detta uppror.
Om denna sorgliga händelse har Gaup gjort en enkel och vacker historisk film. Han berättar otvetydigt om maktmissbruk och offer, offer som blir förövare. Många duktiga skådespelare, kända och mindre kända, är med. Mikael Persbrandt är som vanligt bra men han har för lite att jobba med som den entydigt onde handelsmannen Ruth, motorn bakom det som drabbar samerna och till sist själv ett av offren för händelseutvecklingen.
Michael Nyqvist känner man igen i predikantrollen och han lyckas med att göra sin Laestadius intressant men det är en liten roll. Bäst är Anni-Kristina Juuso som Elen, en av ledargestalterna bland samerna, hon som börjar predika den nya läran, försöker bjuda den idiotiska överheten motstånd med rationella argument och till slut tvingas kämpa med en påk i nävarna.
Det finns mycket våld i denna historia men filmen tonar ner blodet och lyfter fram det andra våldet, manipulationen som gör det omöjligt för samerna att överleva på sin traditionella rennäring. Det är välkommet att få detta stycke historia belyst på film och jag är till och med benägen att ha lite överseende med den nästan naiva enkelheten, liksom med "Arn" – också på grund av de vackra fjällvyerna, snön, och renarna som får man på köpet. Men visst vore det ännu bättre om vi fick en regissör med intresse för både historia och psykologiskt djup nästa gång.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus