Happy Go Lucky
Om Ken Loach är den store socialrealisten i brittisk film är Mike Leigh hans främste utmanare. Men med den stora skillnaden att Leigh alltid mer intresserar sig för människors inre problematik i relief mot samhället än för den yttre mer polemiskt skildrade verkligheten.
Bildmaterial
Happy Go Lucky , betyg: 4
Regi: Mike Leigh.
I rollistan: Sally Hawkins, Eddie Marsan, Alexis Zegerman.
Längd: 1 tim, 58 min.
PREMIÄR! i dag
Filmstaden, Helsingborg
BIO. Leighs filmer handlar ofta om våra nakna hemligheter och små lögner och har ofta ironiska titlar som "Life is Sweet" eller som till sitt bitterljuva genombrott "High Hopes" 1990. Men hela tiden med ämnen och personer djupt rotade i en brittisk arbetarklass.
Hemligheten med Leigh är hans intensiva arbete med skådespelarna. Han betraktar det strikta manuskriptet som ett fängelse och jobbar som på en teater med långa repetitionsperioder innan en kamera kommer på plats. Med andra ord en mycket inspirerande för att inte säga revolutionär regissör i vår tid av alltfler produktionsstyrda löpande band-filmer. Leigh är mycket mer intresserad av sina karaktärer än de händelser de råkar in i. Och allt det finns i stora mått i hans nya film, komedin "Happy Go Lucky".
Den handlar om den 30-åriga, ständigt positiva lärarinnan Polly. En person som tar stölden av sin cykel som en positiv förevändning att äntligen ta körkort som leder till ett möte med en ytterst egenartad körskolelärare och så vidare.
Mycket till handling är det verkligen inte. Men å andra sidan är det väldigt mycket skådespeleri. Sally Hawkins i huvudrollen tar ut alla tänkbara svängar och från en svag känsla av överspel tar hon sig in med sin svada om hur allt kan ses som importerat från livets ljusa sida i åtminstone mitt hjärta. Det finns något bräckligt rörande över henne och hennes obetvingliga behov av att ständigt se det positiva. Vilket man inte kan påstå om de människor som omger henne. Där finns arbetskamrater från skolan, en uppdykande socialarbetare av manligt kön, hennes bästa kompis som hon bor ihop med och så vidare.
I jämförelse med Leighs allra främsta filmer (personligen sätter jag den makalösa "Hemligheter och lögner" allra främst) är "Happy Go Lucky" en riktig lättviktare, en charmig bagatell i höstmörkret, en lättsinnig antidepressiv improvisationsövning. Utan tydlig början, utan slut. En viss upptrappning sker förstås med den märklige bilskoleläraren. Men utan att avslöja för mycket kan jag ändå säga att inte heller han, inspärrad som han är i sina känslor och med det stora vansinnet på samma avstånd som växelspaken i övningsbilen, genomgår någon påtaglig utveckling. Vi möter några människor i London i vår tid grupperade runt en charmerande singelkvinna i 30-årsåldern som strävar fram med gott humör genom ett liv utan stora sensationer eller ambitioner. Men just i denna förenkling, innesluten i en uppenbar motvilja mot filmdramaturgins regelverk och krav på action, öppnar sig filmen för en upplevelse av Mike Leighs förunderliga känsla för känslor.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar