De ofrivilliga
De ofrivilliga , betyg: 5
Regi: Ruben Östlund.
I rollistan: Maria Lundqvist, Cecilia Milocco, Linnéa Cart -Lamy, Sara Eriksson, Willmar Björkman, Leif Edlund Johansson, Olle Liljas.
Längd: 1 tim, 38 min.
PREMIÄR! Annandagen
Röda Kvarn, Helsingborg
BIO. Nu blir det slitna klicheer i långa rader: Årets bästa svenska film! Om du bara tänker se en enda – se denna! Personlig och unik. Viktig och betydelsefull. Konstnärligt nyskapande. Pallar du inte mer? OK. Bara du ställer kosan istället direkt till Röda Kvarn i Helsingborg på annandagen!
Ruben Östlunds film "De ofrivilliga" är nämligen en alldeles nödvändig och säregen film med ett frätande komiskt innehåll.
Filmen består av fem sammantvinnade historier. En familjemiddag med olycklig inledning och slut, några fjortisar i häxblandningens fylla, ett utflippat gäng 30-åriga killar i en sommarstuga, en samling passagerare på en bussresa med komplikationer (där den enda professionella skådespelaren, Maria Lundkvist, figurerar som sig själv) och en lärare i en skola som hamnar i konflikt med sina kollegor. Vi vandrar in och ut i dessa sammanhang, på en gång skilda men parallella. Kameran är stilla, som ett iakttagande kollektivt öga, som ett utsnitt, som fotografiska etsningar, som dova ackord i en verklighetens symfoni.
Ruben Östlund känner inge skräck för det unika. Han litar till sina historiers dragningskraft precis som han har obruten tilltro till vår förmåga att fylla i bilder och sammanhang, att vara medagerande, engagerande, att se det han vill visa.
Det kanske låter som en film av Roy Andersson men påminner egentligen mycket mer om österrikaren Michael Hanekes filmer i sin förmåga att göra orörligheten till dramatik. För den som har sett till exempel "Den sjunde kontinenten", "71 fragment", "Dolt hot" eller "Kod okänd" vet ungefär hur en sådan film kan se ut. Att man behöver använda sig av en av världens främsta regissörer som jämförelse uttrycker något av den innehållsmässiga kraft som finns i den fullständigt konsekventa estetik Ruben Östlund använder. Men det finns en viktig skillnad gentemot Haneke. Ruben Östlund använder humorn som vapen. Det är tragikomiskt det mesta som händer. Den fräsande raketen på festen och mannen som ska vara manlig, den bisarre nyskilde busschauffören som säger va fan och inte kör vidare innan någon av passagerarna har erkänt "skadegörelsen" på den trånga busstoaletten, den hemska känslan av ensamhet och förtryck som den viljesvage mannen på spårvagnen tvingas uppleva när de fulla fjortonåriga tjejerna roar sig på hans bekostnad, den absurda gemenskapen i killgängets gränslöshet, den ensamma läraren innesluten i lärarrummets isiga tystnad. Det är komiskt och tragiskt och komiskt och fruktansvärt. Och fruktansvärt bra.
Östlunds moraliska historier handlar om grupptryck och utanförskap, om individen ställd mot den gemenskap vi alla eftersträvar och om det etiska pris vi betalar för en tillhörighet vi tror är nödvändig. I botten finns hela tiden detta oroande allvar med sina existentiella frågor; ja, hur lever vi våra liv? Vilka kompromisser är möjliga för oss? Var går dina och mina gränser? Och hur långt sträcker sig den solidaritet vi alla säger oss omfatta.
"De ofrivilliga är resultatet av en mångårig forskningsresa i filmkonstens gränsområden. Ruben Östlund har arbetat sig fram med dokumentärer för att nå denna drabbande autenticitet. I sin första långfilm, Gitrarrmongot" prövade han de fria formerna och vår associationsförmåga som publik. Nu har han nått fram till en ny nivå där form och innehåll konfliktlöst samverkar.
Det har skett därför eld brinner. Den brinner och sprakar i varje bild och i varje sekvens. Från den allra första där ambulansen sveper fram på Stockholms gator till den sista när vi förstår vad den innehåller. En manlighetsmyt ligger tillsammans med annan dubbelmoral på denna svenska bår.
Må frivilliga i långa rader söka sig till "De ofrivilliga".
Få eller ingen lär ångra sig. Det är konstnärligt grupptryck av högsta densitet!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus