Korruption och maktmissbruk
Bildmaterial
Angelina Jolie spelar huvudrollen i Clint Eastwoods drama ”Changeling” om ett kidnappat barn, en korrupt poliskår och en kämpande mor.
Changeling, betyg: 4
Regi: Clint Eastwood.
I rollistan: Angelina Jolie, John Malkovich, Michael Kelly.
Längd: 2 tim, 21 min.
PREMIÄR! i dag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
BIO. Det är en förförisk yta Clint Eastwood målar upp i ”Changeling”. Ett 20-talets Los Angeles i vackert blekta färger, en lätt slumrande metropol som verkar oskyldig. Skildrat med en kärleksfull, men avvaktande hand. Men det är givetvis bara en hägring. För under ytan väntar bara mörker.
Ensamstående mamman Christine Collins arbetar som telefonist och lever för sin nioårige son Walter. En dag försvinner han spårlöst. Christine kontaktar givetvis den hårt ifrågasatta och korruptionsryktesomgärdade LA-polisen som lovar att hjälpa henne.
Så en dag ringer telefonen och Christine ska komma till tågstationen för att få återse sitt barn. Framför ett rejält pressuppbåd. Upphittade barn är ju bra PR. Christine upptäcker tämligen omgående att det inte är hennes Walter som står på perrongen, men blir övertalad, tvingad, att säga att det är så. Enligt LA-polisen kan ju situationen ha gjort henne förvirrad. Eller så känner hon helt enkelt inte igen sitt eget barn – det vet man ju hur mycket barn växer i den åldern. Nej, det var inte bättre förr. Sinnessjuk cynism och mänsklig manipulation i det massmediala ryktets namn fanns redan på 20-talet.
J Michael Straczynski, som skrivit manuset till ”Changeling”, är annars känd för bland annat science fiction-serien ”Babylon 5”. Och även om ”Changeling” varken innehåller rymdskepp eller utomjordingar känns det absurda och djupt tragiska människoöde den berättar om nästan som science fiction. Det här är en sådan film där försäkringarna i inledningen om att den bygger på en verklig händelse inte finns där enbart för att skänka en fin yta av autenticitet – vilket ofta är fallet – utan för att man faktiskt inte ska tro att detta är något Kafka nedtecknat efter en ovanligt bisarr feberdröm.
Att Eastwood får ”Changeling” att kännas trovärdig beror mycket på att han – med undantag för den absoluta sluttampen då han, till slut, låter stråkarna komma in – frivilligt drar sig tillbaka och undviker det melodramatiska och sentimentala. Vilket faktiskt gör Christines stoiska tapperhet och sanningssökande bara mer gripande.
Efter Christines möte med vad polisen påstår är Walter på den där perrongen följer en av de värsta och mest otäcka uppvisningarna av maktmissbruk man har kunnat se på bio under senare år. Christine blir förlöjligad, ifrågasatt, hotad, uthängd, inlåst i sin jakt på sanningen. Av den kår vars uppgift det är att skydda och hjälpa henne.
Korruption har sällan skildrats så konkret – ”the policy is whatever we say it is” sammanfattar en kommissarie polisens inställning till Christine.
Genom att skildra polisens usla agerande utifrån, inte inifrån (genom ögonen på en av de få hederliga poliserna, vilket ofta brukar vara fallet i den här typen av historier), så framstår deras agerande bara som än mer beräknande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus