Benjamin Buttons otroliga liv
Bildmaterial
Inte ens Brad Pitt och Cate Blanchett räddar David Finchers nya film "Benjamin Buttons otroliga liv".
Benjamin Buttons otroliga liv , betyg: 2
Regi: David Fincher
I rollistan: Brad Pitt, Cate Blanchett, Taraji P. Henson, Tilda Swinton
Längd: 2 tim, 47 min
PREMIÄR! idag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Maxim, Landskrona
BIO. Kommer någon ihåg "Möt Joe Black" från slutet av 90-talet? Det var en outsägligt pretentiös och långtråkig film med Brad Pitt i huvudrollen som uttryckslös lieman. Trots starka insatser från motspelaren Anthony Hopkins led man sig igenom den sista timmen och ställde sig på allvar frågan varför man så ofta härdar ut alla dessa lättsamma och färdigtuggade hollywoodsanningar om det så kallade "livet".
Jag kommer att tänka på den filmen när Brad Pitt nu åter medverkar i en episk (det vill säga närmare tre timmar lång) film om liv, kärlek och förlust.
"Benjamin Buttons otroliga liv" är berättelsen om en man som föds gammal och sedan så att säga lever sitt liv baklänges. Benjamin (Pitt) lämnas omedelbart efter födelsen på en trappa i New Orleans, tas om hand av den godhjärtade Queenie (Taraji P. Henson), föreståndarinna på ålderdomshemmet han sedan växer upp på. Det vill säga – går från skröplig liten gubbe med obrukbara ben och dålig syn – till vuxen man som ger sig ut i världen på äventyr.
David Fincher, som tidigare regisserat smarta och mörka filmer som "Seven" och "Fight Club" vet att rollbesätta sina filmer. Här finns en strålande Cate Blanchett i rollen som Benjamins livskärlek Daisy, Tilda Swinton spelar en åldrande kanalsimmerska som Benjamin har en kort men intensiv kärleksaffär med på ett hotell i Murmansk, och flera av birollsinnehavarna gör fina insatser. Men vad spelar det för roll när gestalterna och konflikterna är så grovt tillyxade att man skulle kunna slå ihop tio av rollerna till en och fortfarande inte ha nog material för något som kunde påminna om en komplex och verklighetsnära människa?
Det är miljöerna, och särskilt de påkostade New Orleans-scenerierna från före andra världskriget, som på något vis räddar den smetiga och sentimentala filmen från platt fall. En av filmens viktigaste utgångspunkter är att "livet mäts inte i minuter, utan i ögonblick" – och det kan man väl gå med på, men ett grundläggande dramaturgiskt problem med att huvudpersonen åldras baklänges är att man under tiden han blir förälskad, går ut i krig, "föryngras" och långsamt mognar, hela tiden väntar på vad som måste följa. Ödet som bestämmande makt går som en röd tråd genom hela alltet. Och visst hamnar man till slut hos Benjamin som ett mycket ungt spädbarn som tar sina sista andetag i armarna på den älskade och nu åldrade Daisy. Men dessförinnan har en rad mer eller mindre poänglösa, men vackra ögonblick, fördröjt och förhindrat sikten.
Varför i all världen får kommersiella regissörer så ofta för sig att omfång och längd är lika med fördjupning och kvalitet? Ett annat exempel är bioaktuella "Australia" som består av åtminstone två av varandra oberoende filmer. Beror det på att man försöker härma teveseriens upphävande av begynnelse och slutpunkt? Att det är filmen som "totalupplevelse" och återställare av trygghet som i kristider får sin renässans? Det skulle i så fall göra "Benjamin Buttons otroliga liv" mer begriplig.
Om det nu är begriplighet man är ute efter.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar