Bonjour Sagan
Man kan inte undgå att jämföra "Bonjour Sagan" med fjolårets ”La vie en rose”. Båda handlar om sköra, självdestruktiva franska konstnärer. Marion Cotillard fick mycket beröm för sitt porträtt av Edit Piaf men Sylvie Testuds djupt rörande och detaljskarpa Françoise Sagan är en ännu mycket bättre skådespelarprestation – genialisk.
Bildmaterial
Sylvie Testuds.
Bonjour Sagan, betyg: 4
Regi Diane Kurys
I rollistan: Sylvie Testud, Pierre Palmade, Jeanne Balibar, Arielle Dombasle
Längd: 2 tim, 1 min.
Premiär i kväll på Röda kvarn, Helsingborg
BIO. Diane Kurys film om författaren som slog igenom stort som nittonåring med ”Bonjour tristesse” (”Ett moln på min himmel”) 1954 har såväl stil och charm som djup.
Tonen slås an från början när filmens berättarröst, Sagan själv, citerar sin debutbok: ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.”
Ja, det är illavarslande, och på den vägen förblir det. Varför denna flicka går ut i livet med denna läggning spekuleras det inte över. Det kan vara biokemi, det kan vara författarbegåvningens extremt tunna hud. Och så lite otur – tidens och kretsens hållning till sprit och knark. Tidsatmosfären, Algeriet och studentupproret, antyds bara som hastigast och spelade nog ingen roll. Sagans livsresa verkar utstakad från början.
Det intressanta, hur hon kunde skriva böcker som, under några år åtminstone, fångade så många, alltså själva skrivprocessen, finns i filmen, även om den get ges mycket mer utrymme åt det gamla motivet kvinnlig konstnär dömd till undergång. Det är nästan så att man ser fram emot det tredje inslaget i denna franska minitrend, den kommande filmen om Coco Chanel, även om Audry Tautou ska spela huvudrollen. Chanel är i alla fall ingen tragisk figur.
Hela tiden går Françoise sin egen väg, struntar i såväl konventioner som moral, spenderar förmögenheter fortare än hon tjänar dem och följer alltid, alltid njutningsprincipen.
”Bonjour Sagan” är en vacker film i kraft av detta porträtt. Man kan inte annat än älska Françoise, denna expert på ensamhet, till och med när hon sjuk och omtöcknad, egocentrisk och nojig trampar på dem hon älskar, männen och kvinnorna hon gifter sig med, har kärleksrelationer med, vännerna, beundrarna och snyltarna som hon i långa perioder lever i kollektiv med, till och med sonen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus