Män som hatar kvinnor
Det låter lite skolmästaraktigt, men det ligger en femma inbakad i
slutbetygets trea. Den tillhör Noomi Rapace. Hon räddar det viktigaste i
Stieg Larssons bästsäljaredeckare "Män som hatar kvinnor",
nämligen Lisbeth Salander.
Bildmaterial
Noomi Rapace som Lisbeth Salander får 5:a i betyg av Malin Krutmeijer, medan ”Män som hatar kvinnor” får nöja sig med en 3:a.
Män som hatar kvinnor , betyg: 3
Regi: Niels Arden Oplev
I rollistan: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Ingvar Hirdwall, Peter Haber
Längd: 2 tim, 32 min.
PREMIÄR! i dag
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Saga, Höganäs
Maxim, Landskrona
BIO. Varje steg från bok till film är vanskligt, och Salander är en komplex figur. Hon lever i marginalen som ett villebråd utan social status, men som datahacker och hämnare har hon enorma krafter. Och nog förser Stieg Larsson henne med en kappsäck full med pengar också. Det är ingen slump att Jörgen Andersson på denna tidnings kultursida (21/2) satte henne i centrum för sin diskussion av Milleniumtrilogin – och jämförde henne med de tecknade seriernas superhjältar.
Det hade kunnat bli så fel på film, men Noomi Rapace hittar en exakt tonträff i sin gestaltning av detta originella litterära monster. Piercad och sammanbiten under sin svarta luvtröja travar hon rakt in i filmen: en arg och sårbar överlevare med rakbladsblick. Att hon sedan delvis utvecklas till ett nytt kvinnomysterium, uppdaterat men efter gammal modell, är inte Rapace fel utan Stieg Larssons och regissören Niels Arden Oplevs gemensamma. Herrarnas fascination blir för stark: det är inte utan att gamla Betty Blue och andra svårpenetrerade, anarkistiska, sexiga och destruktiva kvinnofigurer spökar i deras blick på sin Salander.
Lisbeth Salander överlever alltså trots detta överföringen till film galant. Sämre går det för den andra huvudpersonen, journalisten Mikael Blomkvist. Det är inte Michael Nyqvists fel att filmskaparna har stympat bokens grävjournalist och frikärleksapostel till en blek, halvkompetent snällis. Varför de valt att radera ut hans förhållanden med kompanjonen Erika Berger och Cecilia Vanger – det mest intressanta med Blomkvist – är obegripligt, särskilt som filmen ändå är två och en halv timme lång.
Den är heller inte snabb i vändningarna. Danske Niels Arden Oplev, som bland annat regisserat de lyckade tv-serierna "Örnen" och "Taxa", tampas med dramaturgiska problem. Mikael Blomkvist anställs ju av gamle företagsledaren Henrik Vanger (en ståtlig, amper Sven-Bertil Taube) för att undersöka dennes brorsdotter Harriets försvinnande – för 40 år sedan. Författaren la helt enkelt upp det för två researchers ur olika generationer, hackern och journalisten, men hur skildrar man research på film? Inte, som Oplev, med evinnerligt dator- och pappersbläddrande till monoton, mystisk musik i alla fall. Spänningen dör. Filmen dröjer för mycket – och det luktar dessutom produktplacering om alla orealistiskt glänsande laptops.
Men bitvis är filmen ändå suggestiv. Miljöerna på Henrik Vangers skärgårdsö är krispigt fotograferade, och den svenska skådespelareliten i rollistan gör sitt jobb klanderfritt. Berättelsen har också ett visst sug, och innehåller en del som känns nytt på film, åtminstone i kriminalgenren.
Det gäller inte minst vinkeln på mäns våld mot kvinnor som något strukturellt. Attacken på manliga kulturer är kanske aningen trubbig, men den är nästan mer verksam på film. Våldet mot kvinnor är grafiskt skildrat, om jag säger så. Och återigen är det Noomi Rapace Salander som styr skutan i rätt riktning. Hennes maktlöshet och de vapen hon har att tillgripa ur den skär i hjärtat. Lika lite som filmens ondska stammar den ur individuella omständigheter och psyke, utan ur ett socialt och kulturellt sammanhang.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus