Gungande rocknostalgi i The Boat that rocked
Välkomna till en nostalgitripp till 60-talet. Förmodligen kommer du att älska
det (med det lilla förbehållet: var helst inte överkänslig för 40- och
50-talister som likt Philip Seymour Hoffmans skäggige musiknörd sätter sig
ned i en fåtölj, tittar blankögd mot stjärnorna och konstaterar: tiderna
kommer aldrig att bli bättre än så här!).
Bildmaterial
The Boat That Rocked, betyg: 3
Regi: Richard Curtis.
I rollistan: Philip Seymour Hoffman, Kenneth Branagh, Bill Nighy, Rhys Ifans, Tom Sturridge.
Längd: 2 tim, 10 min. Premiär! i dag Filmstaden, Helsingborg Röda Kvarn, Ängelholm
BETYG: 3
PREMIÄR: I dag Filmstaden, Helsingborg, Röda Kvarn, Ängelholm
Bio. Året är 1966 och vi befinner oss mitt i storhetstiden för brittisk rock, men BBC spelar bara 45 minuter rock om dagen. Räddningen är piratsändningarna från båten Radio Rock som skickar ut den senaste musiken till ett törstande folk.
Richard Curtis befolkar historien med ett gäng färgstarka personligheter spelade av ett rent dreamteam från Philip Seymour Hoffman och Bill Nighy till den Per Gesslelike Rhys Ifans som inträder efter ett tag som dj:arnas överstegud, en dirtytalking diva i hallickkostym. I centrum står också unge relegerade Carl (Tom Sturridge) som kommer hit och får sitt livs lektion i rock’n’roll.
Här finns till nöds också en annan ramhandling, som handlar om hur myndigheterna försökte stoppa piraterna. Kenneth Branagh är bäst som den konservative ministern som med underbart rullande r leder kampen mot djävulens påfund – rrrrock. Och ja, jag ser den dubbla ironin i att Jack Davenport, för britterna mest känd som sexpratande pojkvän i tv-serien ”Coupling”, spelar hans assistent Twatt(!).
Men Richard Curtis är som vanligt oerhört säker i handlaget, han som skrivit allt från ”Blackadder” till ett helt gäng komedisuccéer som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill”. I sin andra film som regissör efter ”Love actually” stoppar han i en dos romantisk komedi, ett knippe utklädningsscener à la ”Allt eller inget”, en nypa ”High fidelity”. I med stavmixern och ut kommer energidrycken brittisk komedi.
Det är roligt, småputtrigt trevligt, och ja man gillar verkligen de där typerna ombord. Ändå, jag måste säga att Richard Curtis hade tjänat på om han inte envisats med de där ideliga klippen från hur det dansas i vartenda brittiskt vardagsrum, gammal som ung, stiff som frigjord. Och jag fattar nog inte riktigt grejen med att britter tycker det är så roligt när vuxna män i sällskap gruppkissar mot väggar eller klär sig y-frontskalsonger. Däremot tycker jag att Richard Curtis blir lite väl fjäskigt feelgood och hade tjänat på att inte förklara sina skämt så ofta.
Visst det är nostalgiskt, det är smått förutsägbart hur han klär vemodet i Dusty Springfield, hur en epok går under till Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” (tidernas mest populära brittiska låt) för att inte tala om hur väl utannonserad Leonard Cohens ”Marianne” är. Men annars är soundtracket lysande, mycket mer oväntat än man kunde tro och det bär filmen på sina raka armar.
Och det var väl liksom meningen hela tiden. En ”High fidelity” för 40-talisterna.
I med stavmixern och ut kommer energidrycken brittisk komedi.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus